Mirakler sker när du vet om att du är älskad

Kärleken får allt att fungera. Johannes kallade sig själv ”lärjungen som Jesus älskar”. Det finns ingen anledning att tro att Jesus älskade Johannes mer än någon av de andra, men Johannes var kanske mer övertygad om saken än de övriga. Han såg sig själv älskad av Jesus.

När vi vet att vi är älskade av Gud älskar vi andra. I Galaterbrevet 5:22 räknar Paulus upp de kvaliteter som utgör ”andens frukt” – inte andens frukter, som vi ofta hör, utan frukt. Den första av dessa kvaliteter är kärlek. Med vilken kärlek älskar vi då andra? Med en naturlig mänsklig kärlek som har blivit ”helgad”. Nej! Det är Guds kärlek som blivit utgjuten i våra hjärtan genom den Helige Ande (Rom. 5:5). Hans kärlek gör det möjligt för oss att älska även våra fiender.

När Stefanus stenades ropade han: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd”. Han sade inte detta för att imponera på de som tittade på. Inte heller var detta ett uttryck för ett heroiskt hjältemod som visade på den mänskliga viljans triumf. Det var Guds kärlek i Stefanus hjärta som gjorde att han kunde välsigna sina mördare. Jesus uttalade liknande ord på korset: ”Fader, förlåt dem ty de vet inte vad de gör” (Luk. 23:34). Både Jesus och Stefanus sade i princip samma sak. Varför? Var det en tillfällighet? Försökte Stefanus imitera Jesus? Bar han ett ”What would Jesus do-armband” runt handleden? Skulle han härma Jesus? Nej! Båda talade samma språk för att de hade samma kärlek.

Mänsklig kärlek, oavsett hur underbar den är, kan alltid förbättras. Men inte Guds kärlek. Den är perfekt och förmår oss att visa kärlek i situationer där vi aldrig hade kunnat producera mänsklig kärlek. Hur tar vi emot Guds kärlek? Jo, Gud har gett oss sin kärlek och vi får del av den genom den Helige Ande.

Tron är en biprodukt

Vissa har tro på sin egen tro, men det flyttar inga berg. Tro är inte ett sinnestillstånd bestående av en mix av olika ingredienser som förtröstan, tillförsikt och frimodighet plus några andra saker. Tro verkar genom kärlek. När vi vilar i hur mycket vår himmelske Fader älskar oss, att inget kan separera oss från Hans kärlek, blir tro lika naturligt som att andas.

Ibland förväxlar vi tro med viljestyrka. Jag har haft förmånen att se tusentals människor helade, men jag har också fått se tusentals som var tvungna att släpa hem sina sjuka, smärtfyllda kroppar utan att ha blivit helade. Jag påstår mig inte ha alla svar, men en sak har jag upptäckt: Det verkar som att de som tror sig ha mycket tro eller kämpar för att ha tro är minst benägna att bli helade.

Viljestyrka förändrar ingenting. Jag har sett människor som inte kunde ta ett enda steg bli helade, resa sig och aldrig gå tillbaka till sin rullstol. Jag har också sett många som genom sin viljestyrka kunnat ta sig upp från rullstolen. Ofta var det människor runt omkring dem som drog upp dem och släpade dem över golvet bara för att tvingas sätta tillbaka dem i rullstolen igen. I de fallen tror man alltså på helande, men det hjälper inte. Tro på helande är en sak, men att ha Jesu egen tro som flyttar berg är något helt annat. Den tro som flyttar berg kommer från ett fridfullt mottagande av Guds kärlek.

Ibland tittar vi i fel riktning. Jesus sade åt sina lärjungar att gå till den andra sidan av Gennesarets sjö. Att titta åt den andra sidan skulle inte ha fört dem närmare. Istället måste de hitta en båt som kunde ta dem över till den andra sidan. Många tittar längtansfullt efter helande, mirakler, välsignelser, genombrott etc., men vad vi verkligen behöver är en båt som tar oss igenom livets stormiga vatten till det som Jesus har för oss. Båten är Guds kärlek och när du befinner dig i den båten kommer du att upptäcka att Jesus själv är där. Kärleken är alltid direkt kopplad till Jesu försoning (1 Joh. 4:10). Här är det enkla svaret till det dilemma många upplever: Tro är en konsekvens av Guds kärlek. När du vet om hur mycket Gud älskar dig börjar din tro fungera. Plötsligt, i upptäckandet av Guds kärlek, blir trons gåva aktiverad.

Religion lurar oss

Jesus var passionerad över att folk skulle få veta att Gud är kärlek. Konstigt nog var religion det stora hindret. Inte mycket har förändrats på 2000 år. De som opponerade sig mot Jesus var de som trodde att de själva kände Gud och hade mandat att beskriva Gud. I Bibeln, särkilt i de fyra evangelierna, är Jesu missionsuppdrag tydligt: att göra Gud känd mitt i ett sammanhang av religiös missinformation.

Detta är problemet: missinformation!

Nyligen hörde jag en predikant uttrycka sig så här: ”Jag kommer nu att säga något som inte är politiskt korrekt”, inledde han och tog en konstpaus för att förstärka effekten. Han fortsatte: ”Gud är lika mycket en vredens Gud som kärlekens Gud. Det står lika mycket, om inte mer, om Guds vrede i bibeln jämfört med hur mycket Guds kärlek nämns.” Några få i publiken klappade medan andra nickade instämmande. Predikanten fortsatte genom att citera ”Syndare i händerna på en arg Gud”, av många ansedd som den mest kända predikan som någonsin hållits i Nordamerika av Jonathan Edwards i slutet av 1700-talet. Tråkigt nog förmedlar denna predikan, bland annat, att Gud hatar människor, och att Hans medkänsla för syndare liknar hur de flesta av oss skulle känna oss om vi råkade trampa på en mask en regnig dag.
Detta är en missrepresentation av Gud.

Kärleken är Guds natur

Det är skillnad på Guds natur och egenskaper. Gud är ljus. Gud är liv. GUD ÄR KÄRLEK. Dessa tre representerar Guds natur. Men så har Han också många egenskaper: barmhärtighet, rättvisa, trofasthet, och ja, vrede är en av dem. Alla Guds egenskaper flödar från Hans natur. ”Gud är rik på barmhärtighet på grund av sin stora kärlek (Ef. 2:4, eng. övers.). På samma sätt är Gud rättvis i sina domar, för rättvisa (Guds definition av den) är grundad i kärlek. Läs alla ställen i gamla testamentet där det står om Guds rättvisa domar och du kommer att upptäcka att vad som åsyftas är att ställa saker tillrätta, att återställa allt till hur det var menat att vara. Detta är en stark kontrast till mänsklig rättvisa, vilket för det mesta handlar om straff i situationer där saker och ting aldrig kommer att återställas eller ”göras rätt”.

Hur passar vrede in i bilden? Gud blir arg när Han ser hur synd förstör människor, hur vi skadar oss själva och andra, hur vi i slutändan känner oss skamsna och skyldiga, allt för att vi separerats från den kärlekskälla vi skapades till att leva av: Gud själv. Men Guds vrede, som endast varar ett ögonblick, är inte motiverad av själviskhet, utan är ett utflöde av Hans kärlek, som är evig. Döm själv, bör vi sätta fokus på det som varar ett ögonblick eller på Guds barmhärtighet och kärlek som varar för evigt?

Sorgligt nog, den predikant vi lyssnade på uttryckte vad de flesta kristna tror idag. Alla tror ju på Guds kärlek, men vi sätter Guds kärlek överst på listan över Guds många egenskaper. Men kärlek är så mycket mer än en egenskap hos Gud – kärlek är Guds natur.

Gud en avbild av oss?

Problemet är att vi gör Gud till vår egen avbild. Kanske är den högsta formen av kärlek vi upplevt den vi fick från våra föräldrar och så tror vi att Gud är likadan, fast ”lite mer”. Kanske har vi upplevt en kärleksfull relation med en make eller maka, men ändå vet vi att Guds kärlek är större än äktenskaplig kärlek. En förälder har kärlek för sitt barn och en make har kärlek för sin maka men Gud inte bara har kärlek – Han är kärlek. Allt Gud gör rotas i kärlek.

Johannes hjälper oss att förstå Guds kärlek genom att beskriva ”Faderns sköte”, den plats som existerade innan något annat fanns. Han skriver att ingen någonsin hade sett Fadern. Det är chockerande att ingen av profeterna eller patriarkerna hade förmedlat en helt korrekt bild av Gud. Endast den enfödde Sonen som varit i Faderns sköte, fortsätter Johannes, har beskrivit Honom (Joh. 1:18). Johannes beskriver sedan hur Fadern älskade Sonen och Sonen Fadern. Från denna kärleksrelation i Faderns sköte kom ordet: ”Låt oss göra människor till vår egen avbild”. Gud skapade en varelse – oss – med förmågan att älska och bli älskad precis som Gud är kärlek.

Rekommenderas:

Twitter – Följ Peter Ljunggren på twitter

Peter Ljunggrens engelska blogg