Frihet ifrån skuld och skam

Efter att jag hade förberett mig att skriva denna artikel sökte jag på internet på orden ”skuld och skam”. Bland de tjugo första artiklarna som dök upp fanns konstigt nog bara en med religiös förankring, och i den nämndes ingenting om Kristi evangelium; det var mer en analys av hur människor som deltar i upplopp och demonstrationer kan drivas av skuld och skam.

I vilket sammanhang finns mest intresse för ämnet skuld och skam enligt Google? I tidskrifter om psykologi, framgång och ledarskapsutveckling. Ämnet förekommer även i artiklar om föräldraskap med fokus på hur skuld och skam kan påverka hur man uppfostrar sina barn. Alla artiklar jag ögnade igenom var skrivna med syftet att hjälpa människor att lyckas i livet, och i samtliga fall beskrivs hur skuld och skam håller människor tillbaka och hindrar en persons välstånd, framgång och förmåga att fungera tillsammans med andra. Uppenbarligen inser den profana världen hur viktigt detta ämne är. Men den verkliga lösningen på skuld och skam finns inte i mänsklig självhjälp, utan i evangeliet om Guds nåd.

Vad är skuld och skam?

Skuld är en negativ känsla på grund av något vi har gjort, eller något vi tror att vi har gjort. Skam är mer djupgående. Det handlar om vilka vi i grund och botten anser att vi är. Skam är en fråga om vår natur. När människor domineras av skuld och skam resulterar det i många negativa effekter och beteenden. Här nämner jag några:
1. Man talar illa om andra för att undermedvetet lyfta upp sig själv.
2. En del blir perfektionister för att undvika att göra något som kan skapa mer negativa självkänslor.
3. Andra söker positioner och höga titlar och känner tillfredsställelse när de får bekräftelse på det sättet.
4. Skuld och skam leder också till att vi skyller problem och misslyckanden på andra för att undvika att vår egen lista av brister växer.
5. En del blir som ”dörrmattor” och tillåter övertramp från andra, för att göra sig själva mer värdefulla.
6. För vissa kan skuld och skam totalt förstöra livet. De drar sig tillbaka och undviker all social kontakt, oförmögna att agera i samspelet med andra människor. I slutändan leder alla ovan nämnda beteenden för det mesta bara till mer skuld och skam.

Två män tyngda av skuld och skam

Jesus berättade en liknelse om två män, båda djupt nedtyngda av skuld och skam. Orsaken till berättelsen var att Jesus hade något att säga till de som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra.

”Två män gick upp till templet för att be. Den ene var farisé och den andre publikan. Farisén stod och bad för sig själv: Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar. Publikanen stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet och bad: Gud, var nådig mot mig, syndare. Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre”(Luk 18:9-14).

Att få det rätt ställt med Gud

Detta beteende är lika gammalt som Edens lustgård; två människor går till en helig plats för att få det ”rätt ställt med Gud”. Detta händer såväl i den kristna världen som bland hinduer och muslimer. Människor har en inneboende känsla att de inte har det rätt ställt med Gud och därför går de någonstans – till ett tempel, en kyrka eller en mötesplats för att ”komma på god fot med Gud”. Inte minst ibland oss evangeliska kristna har vi hört mycket om ”att få det rätt ställt med Gud”, och ändå kvarstår osäkerheten ofta efter alla ständiga försök.

Tre kriterier

Båda männen var troende, annars skulle de inte ha gått till templet. De var båda uppriktiga på sitt eget sätt, men också otillräckliga, oförmögna att göra sig själva rättfärdiga. Farisén närmade sig Gud på grundval av tre kriterier: vad han gjort, vad han inte gjort och vad andra gör. Han bedömde sig själv och sina andliga aktiviteter genom att jämföra sig med andras synder. Det är precis så många tänker idag, inklusive många kristna. Botemedlet till denna typ av religöst tänkande är att upptäcka Guds nåd. Då vänds hela den här idén upp och ned. Detta var vad som hände med Paulus, som skrev att det som en gång varit en ”vinning” nu blivit en ”förlust”, och det som förut var dyrbart räknade han nu som ”dynga” (Fil 3:8). Många är av uppfattningen att så länge de är uppriktiga, är detta tillräckligt, men Paulus skriver att trots sin uppriktighet och nit, räknades allt detta emot honom. Hans upplevda plus gick inte bara ner till noll, det förde honom till ett minus. Här har vi en mycket viktig sanning. Den uppriktiga religion Paulus var involverad i hade i själva verket bedragit honom, eftersom den fick honom att tro att han var något som han i verkligheten inte var. Evangeliets farligaste fiende är när uppriktiga människor utför religiösa gärningar, i tron att Gud accepterar dem på grundval av deras andliga aktiviteter.

Farisén i Jesu berättelse misslyckades totalt i sina försök att ”få det rätt ställt med Gud”. Han återvände hem lika skamsen och skyldig som han var förut. Tänk efter en stund vilken duktig människa farisén egentligen var.

En klanderfri människa

Kan vi klandra en människa som inte övar utpressning? Inte handlar orättfärdigt? Inte begår äktenskapsbrott? Hur kan en person som fastar två gånger i veckan, ber, ger tionde och går till synagogan utgöra ett varningens och misslyckandets exempel? Borde inte en sådan person vara ett typexempel på gudsfruktan som vi alla borde ta efter? Inte enligt Jesus. Det finns en indikation på att något är desperat fel redan i början av fariséns bön. Han sa: ”Jag är inte som andra människor”. Skriften talar om sju styggelser, och nummer ett är ”stolthet” eller ”arrogans” (Ords 6:17). Nedlåtenhet – att tänka att man är bättre än andra människor – är ganska typiskt inom religion, men går tvärs emot allt vad evangeliet innebär. Dilemmat för farisén i Jesu berättelse, och inom all religion är: ”När är det tillräckligt?” När har jag gjort nog? När har jag fastat nog? Bett nog? Läst tillräckligt i den heliga boken? När är nog, nog? Om vi förlitar oss på yttre ceremonier och goda andliga gärningar, finns det ändå alltid ”något som fattas oss”. Likt farisén, fortsätter vi att traggla på, nedtyngda av skuld och skam.

Här är kontrasten mellan de två männen. Fariséns metod att ”komma i rätt ställning inför Gud” var att se på sig själv och jämföra sig med publikanen. Publikanen däremot såg endast Gud och Hans nåd. Vem var denne publikan eller tullindrivare? För oss låter det ju som ett respektabelt yrke, men för 2000 år sedan sågs en publikan som en professionell bedragare, en maffiatyp som bodde i det största huset i staden, och tjänade sina pengar genom att ockra. Kan du se kontrasten? På ena sidan i Jesu predikan ser vi en farisé, som skryter över hur religiös han är, och på den andra sidan har vi den värsta skurken i staden. Sanningen i denna berättelse är att den som faktiskt hade rätt att skryta var tullindrivaren och inte farisén. Tullindrivaren visste åtminstone att hans enda hopp var Gud, och att han ingenting var i sig själv. I det avseendet var han i ett mycket bättre läge än farisén, som trodde att han var något i kraft av vad han hade presterat.

Naken inför Gud Farisén sa ”O Mig”, medan publikanen sade, ”O Gud”. Farisén sa: ”Gud, handla gentemot mig efter vad jag har gjort”, medan storsyndaren sade, ”Gud, handla mot mig i enlighet med den Du är”. Farisén står i templet med en lista av prestationer, medan syndaren står där naken inför Gud: ”Oh Gud, Du vet allt, jag kan omöjligen räkna upp alla mina fel, jag vädjar till Dig om barmhärtighet”. Efter att Adam skildes från Gud i lustgården, kände han skam när han upptäckte att han var naken. Precis som vi människor inte skäms över att vara nakna i duschen, var det faktiskt inte själva nakenheten i sig som fick Adam att känna skam, utan det faktum att någon – Gud – kunde se honom. Så han klädde på sig fikonlöv för att täcka över vem han egentligen var, för att dölja sin skuld över vad han hade gjort, och skam över vem han var. Farisén uppför sig på precis samma sätt; han stod där klädd i egna prestationer precis som Adam stått klädd i fikonlöv, men varken prestationerna eller fikonlöven kunde ta bort känslan av skuld och skam. Många idag försöker täcka över sin skam med en lista på sina egna prestationer, sin självrättfärdighet, och resultaten är alltid lika dystra. Man går till kyrkan för att få en tillfällig känsla av lättnad från fördömelse, men liksom farisén, går man hem lika skuldbelastad och osäker som när man kom. Tullindrivaren representerar motsatsen; den som inte har något att skyla sig med – ingen intention att rättfärdiga sig själv. Han visste att han behövde Guds nåd. Och han gick hem rättfärdiggjord. Kan Gud göra så?

Hur kunde Gud rättfärdiggöra den syndige och själv samtidigt vara rättfärdig? Kan Gud verkligen göra så? Ja, det kan Gud göra eftersom det finns en lag som föregår och ersätter Mose lag och alla andra lagar som finns inom religionen. Denna lag, stiftad innan tidens början, säger att Gud kan vara rättfärdig och kärleksfull på samma gång.

Hur?

Om Gud väljer att komma och ta straffet, skammen och skulden för hela mänskligheten på sig, så är synden betald och kärlek har demonstrerats. Detta är evangelium: att Jesus, Guds Lamm, dog för världens synder innan världens grund var lagd. Denna lag av kärlek har nu personifierats i Jesus Kristus. Han steg in i mänskligheten som Lammet, som hade varit slaktat innan världens grundläggning. Genom sitt offer på Golgata, har Jesus, som den siste Adam, skapat en ny ras där varje synd har efterskänkts, varje skam tagits bort och varje skuld utplånats för evigt. Denna sanning illustreras i berättelsen om David och Goliat. Goliat utmanade Israel och sa att han skulle representera alla filistéer, medan israeliterna skulle utse en man – David – att representera dem. I denna bild kan man säga att alla filistéerna var i Goliat, medan alla israeliterna var i David. Det som skulle hända med Goliat gällde för alla filistéerna. Om Goliat vann, vann filistéerna. Men om David vann, däremot, innebar det seger för hela Israel. Tanken att en människa kan representera alla går igenom hela Bibeln.

Evangeliet är att Gud i Kristus försonade världen med sig själv (2 Kor 5:19). Jesus tog hela världen med sig till korset, så att Hans seger blir varje människas seger. Ingen religion i världen skulle någonsin ha kunnat komma på en sådan tanke – detta är Guds evangelium. Trots detta fantastiska undrar många: ”Har jag det rätt ställt med Gud?” Sluta kämpa. Det är fullbordat. Det finns inget mer skadligt för evangeliet än gnällande och gråtande (kristna) fariséer som går omkring och undrar var de står med Gud. Denna sak är redan avklarad i Jesus Kristus. Du är rättfärdig! Bibeln säger att vi alla har syndat och saknar härligheten från Gud (Rom 3:23). Vad är Guds härlighet? Enligt 2:a Moseboken, är det tre ord som beskriver Guds härlighet: Hans godhet, Hans vänlighet och Hans medkänsla. Kärlek är Guds härlighet! Alla har syndat och fallit bort från Guds godhet, vänlighet och kärlek. Vad är då frälsning? Jo, att återställas till en relation där du är trygg i Guds trofasta kärlek. Det finns ingen skam inför Gud. Är du i avsaknad av Guds godhet, vänlighet, kärlek och medkänsla? Har du kommit ifrån det faktum att Gud älskar dig? Tro då att du har blivit rättfärdiggjord inför Gud. Jesus tog all skuld, skam, och alla dessa inåtgående känslor av ovärdighet. Ta bort religionens fikonlöv! Om du står inför Gud iklädd fikonlöv bestående av allt du har gjort, kommer du aldrig att uppleva frihet ifrån skuld och skam.

Två människor gick till templet för att be för att lindra skuld och skam. Den ena gick hem alltjämt skyldig och skamsen. Den andre, som helt enkelt förlitade sig på Guds nåd, gick hem rättfärdig. Vem av dessa två personer är du?

 

Rekommenderas:

Twitter – Följ Peter Ljunggren på twitter

Peter Ljunggrens engelska blogg

Peters blogg

1 comments

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *