Du har inga varor i korgen
Dean Morris berättar om vad som hände i Mandalay
Jag kommer aldrig att se evangeliet på samma sätt igen. När man vuxit upp i Amerika i en karismatisk eller evangelisk kyrka är det lätt att få idéer om hur vi måste göra vissa saker för att kunna möta Jesus: atmosfären måste vara rätt, lovsång och tillbedjan ha en viss längd och stil; hjärtan måste vara förberedda med undervisning för att kunna bryta igenom och få ett mirakel. Och naturligtvis måste vi vara “kristna nog” att ta emot välsignelser och helande, men detta stämmer inte med evangeliet.
Evangeliet har kraft på grund av ett namn: Jesus. Tusen-tals burmeser upplevde detta i Mandalay kväll efter kväll. Vårt uppdrag var enkelt – att lyfta fram Jesus så att Guds kärlek skulle bli uppenbarad för människor, oavsett etnicitet eller religion. När Peter Ljunggren predikade Jesu namn tog människor ifrån alla religioner och kulturer emot evangeliet.
Buddhister, hinduer och muslimer som rest från hela området, fyllde det stora området vid stadion. Jag glömmer aldrig den första kvällen när en buddhistmunk kom till plattformen för att berätta hur Jesus hade helat hans döva öron! Omedelbart stod det klart för var och en att Guds kärlek är för alla, oavsett religion. Under hela veckan gensvarade skaror av människor till frälsning och överlät sina liv till Jesus. Lars Kraggerud från Norge uttryckte; “Det var fantastiskt att se buddhistiska munkar åkalla Jesu namn under frälsningsbönen med händerna högt upplyfta.”
Denna seger för Guds rike kom inte utan kamp. Bakom varje stort steg framåt finns människor med uthållig tro som är villiga att lägga ner många timmar av hårt ar-bete, men vi tar inte till oss någon ära för det, för det var Gud som gav oss tro mot alla odds. Faktum är att när Peter och teamet som reste med honom började resan till Mandalay hade vi fortfarande inte tillstånd ifrån myndigheterna. Utan att fästa alltför stor uppmärksamhet på det gick vi ombord på planet i tro att vi var i centrum för Guds plan.
Vi anlände på fredagen, och omedelbart for jag till stadion med Jakob Wendesten, ETALs kampanjkoordinator.
Det var bara 48 timmar till den första festivalkvällen, och det slutliga tillståndet saknades fort-farande. I flera månader hade vi blivit lovade, “ni kommer att få det nästa vecka” eller “om några dagar”, och här väntade vi ännu. Den stora plattformen var klar, annonstavlor och affischer hängde uppe i hela staden, och volontärer tränades… men utan tillstånd skulle det inte bli någon festival. Den kvällen samlade Peter oss och sa: “Vi har gjort allt vi kan göra. Vi behöver Guds hjälp, och allt jag kan säga är att han har hjälpt oss många gånger tidigare”.
Jag tänkte att Herren aldrig någonsin har svikit, och han kommer inte att svika oss nu. Lördagsmorgonen kom med strålande nyheter … vi hade fått tillståndet. Festivalen skulle äga rum trots allt, Jesu namn skulle upphöjas och familjers liv förvandlas för evigheten. Gud gav oss tro och tron gav teamet inspiration att jobba på. Herren är trofast och hjälper oss i varje situation vi möter.
Jakob Wendesten kommenterade: Motstånd kom från alla håll, ibland verkade det nästan osannolikt, men trots detta fortsatte vi bara framåt. Det såg hopplöst och mörkt ut, men med Guds nåd hade vi en fantastisk festival.
När jag nu ser tillbaka känner jag mig så tacksam och är ännu mer övertygad om att Gud kan bana en väg, till och med där det inte verkar finnas någon.
-Dean Morris
Artiklar Budskap Nyheter