Det är fullbordat

En forntida grekisk kung står på en kulle och beskådar ett slagfält. Han ser soldater i skarpa strider, när han plötsligt nås av nyheten att kungen som leder motståndarnas armé har kapitulerat. Slaget har vunnits; inget mer blod behöver spillas. Kungen utropar: Tetelestai (det är fullbordat).

En revisor i det forntida Grekland har fastställt en ekonomisk rapport; inkomster och utgifter, balansräkningen, allt är i perfekt ordning. Det finns ingen anledning att granska siffrorna igen, allt är slutfört. Han slår igen böckerna och utbrister: Tetelestai (det är fullbordat).

När Kristus dog ropade han Tetelestai. Dessa tre ord – Det är fullbordat – är grunden för Kristi fullbordade verk. Ofta kan det vara bra att studera grekiska ords etymologi. ”Fullbordat” betyder mer än att en uppgift har avslutats. Jesus sa inte bara att han nu skulle dö, och att hans lidande var över. Tetelestai betyder fulländning – total uppfyllelse. Guds kärleks-plan för världen hade nått sin topp. Världens försoning med Gud var helt och hållet fullbordad. Det enda som återstod var att dessa goda nyheter skulle predikas.

Från värdefullt till ”dynga”

När vi ser det enorma som Kristus gjorde försvinner vår förkärlek för religionen. Ansträngningar att hålla regler och ritualer, och att ha reda på hur vi och andra håller måttet, blir meningslöst. Att behaga en förment missnöjd gudom blir irrelevant. Den förvrängda synen på Gud som någon som söker vedergällning förde oss bort på en mörk väg, där vi trodde att vi gick Guds ärenden genom att fördöma oss själva och andra. Genom sitt fullbordade verk har Kristus uppenbarat Guds sanna natur för oss. När vi ser detta förlorar vi vår böjelse för religio-sitet, och fattar istället kärlek till Kristus. Vi accepterar att vi är accepterade genom det Jesus gjort.

I ljuset av det fullbordade verket ser vi religiösa ceremonier, som vi trodde skulle göra oss heliga inför Gud, i sitt rätta ljus – falska tankebyggnader, som bedrar våra sinnen. Likt Saulus från Tarsus avsäger vi oss
mänskliga traditioner (lågkyrkliga och högkyrkliga) som vi förr värderade högt. Nu räknar vi dem som ”dynga” (Fil3:8).

Religionens kärna är strävan att bli accepterad av Gud. Det fullbordade verket innebär att Gud tar emot oss på grund av den insats som någon annan – Jesus Kristus – gjort. Frasen ”kristen religion” blir en motsägelse; evangeliet är religionens slut. Att sträva att bli accepterad av en helig Gud är av noll och intet värde i ljuset av att vi nu är accepterade genom Jesus Kristus.

De som gärna stoltserar med den känsla av prestige som
uppnås genom religiösa ansträngningar finner detta budskap svårsmält. Under århundranden har anhängare till kristendomen försökt göra en religion av den. Därmed döljer man evangeliet att Gud, på grund av sin natur, välkomnar, syndiga människor, och erkänner och accepterar dem i Kristus.

Fullbordat före tidens början

Det fullbordade verket varken påbörjades eller avslutades på korset. Planen var klar före tidens begynnelse. Kristus är Guds eviga Lamm, slaktad från världens skapelse (Uppen-barelseboken 13:8). Men det var absolut nödvändigt att det redan fullbordade verket skulle utspelas i tid och rum. Jesus Kristus måste födas, korsfästas, återuppstå, och återvända till himlen vid en specifik tidpunkt i historien. Korset är viktigt, men det fanns andra, lika viktiga, händelser som behövde äga rum i en historisk ordnings-
följd. 

– Kristus måste stiga ned till Hades (helvetet) för att övervinna döden och besegra mörkret. Detta garanterar den ultimata segern, och det eviga livet.

 – Kristus måste uppstå som den förste av många. Eftersom han lever kommer vi också att leva. Hans uppståndelse säkerställer vår uppståndelse.

 – Kristus måste stiga upp till Faderns högra sida, där han regerar idag tills alla fiender, inklusive döden, har lagts under hans fötter.

 – Kristus utgöt den helige Ande för att troende skulle ha kraft att proklamera hans seger, bekräftat av tecken, under och mirakler.

 – Kristi fullbordade verk inkluderar också hans andra tillkommelse, för att etablera sitt rike och göra allting nytt.

Ur Guds synvinkel var allt fullbordat innan tidens begynnelse, men det väntade på att utspelas i tid och rum.

Hesed

Korset är centralt, eftersom det var där hela världens synder försonades. Detta väcker en fråga: Hur blir det med dem som levde före korset? Förlät Gud deras synder? Och, om han gjorde det, erbjöds förlåtelsen vid den tiden endast på grund av Kristi kommande offer?

Faktum är att Gud alltid har förlåtit synder eftersom hans natur är kärlek och barmhärtighet. Det hebreiska ordet, hesed, betyder ”kärleksfull vänlighet.” Berättelsen om Hosea visar Guds kärleksfulla natur. Men, det finns många andra exempel, Noa, Abraham, Simson, David och Salomo, för att nämna några; alla fick uppleva Guds ”hesed”.

Jesus förlät synd innan korsfästelsen. I sin öppningspredikan, proklamerade han frihet och helande för de sargade. Han avslutade: ”Idag har denna Skrift gått i uppfyllelse inför er som lyssnar”. Han sa inte att de måste vänta till korsfästelsen, för att sedan kunna ta emot frihet. Jesus sa till den lame mannen: ”son, dina synder är förlåtna!” Han sa inte: dina synder kommer att bli förlåtna efter min korsfästelse. Syndernas förlåtelse har alltid varit tillgänglig på grund av Guds kärleksnatur.

Ändå är det som hände på korset förlåtelsens klimax,det fullkomliga uttrycket för Guds förlåtande natur, den eviga garantin på att synder är förlåtna, 1 Johannes 4:10. Och hans blod utgöts inte bara för våra synder, utan för hela världens, 1 Johannes 2:2.

Behöver vi be Gud om förlåtelse?

Om Jesus Kristus bar alla synder – dåtida, nutida och framtida synder – behöver vi då be Gud om förlåtelse? En del menar att vi måste be Gud att förlåta våra synder varje dag, ifall vi kanske har gjort något fel. Det tänkesättet leder till ett fokus på synd istället för en medvetenhet om Kristi rättfärdighet, som är grunden för vårt nya liv i Honom.
Syndmedvetande leder bara till mer synd, medan fokus på rättfärdighetens gåva leder till sann helgelse, och ett starkt kristet liv.

På andra sidan av spektrumet finns de som påstår att vi aldrig behöver bekänna synd, och att den som gör det förnekar Kristi fullbordade verk. Vissa som predikar Guds nåd, menar att det är en förolämpning att be Gud om förlåtelse nu, eftersom Kristus redan har förlåtit alla våra synder på korset.

För mig är sådana diskussioner meningslösa. Vi kommer till Gud, sårbara och öppna på
grund av hans villkorslösa kärlek. Hans nåd ger oss frimodighet att komma, inte tyngda av fruktan på grund av något fel som vi har gjort, utan med full frimodighet. Vissa kanske nämner specifika synder och andra kanske inte gör det. En missbrukare kanske tycker det hjälper att nämna det man är bunden av och överlåta det till Herren. För en sladdrare kanske det hjälper att erkänna frestelsen att skvallra.

Detsamma gäller begär, lögn eller vilken synd som helst. Andra kanske kommer till Gud, erkänner sitt behov, och tackar Gud för förlåtelsen som ges genom Kristus. Ingen kan ändå lyckas räkna upp alla sina synder. Tänk på all synd av underlåtenhet, sådant som vi borde ha gjort, eller synder som vi begått men glömt bort. Vissa begår synder under berusning; hur ska de erkänna synder som de inte minns? 

Det viktiga är att vi vet att Guds kärlek har tvättat oss rena, och att han har gett oss kraft att leva ett förvandlat liv. Missbrukaren är inte längre en missbrukare, skvallraren är inte längre en skvallrare, och så vidare.

Oavsett hur vi utrycker oss inför Gud, behöver vi inse att syndernas förlåtelse redan har åstadkommits; det är en del av Kristi fullbordade verk. Våra böner åstadkommer inte syndaförlåtelse; Kristus gjorde detta en gång för alla.

Häri ligger frestelsen. När vi gör något fel, kommer skuld och skam upp till ytan, och

liksom Adam och Eva, vill vi gömma oss. Vi känner oss dömda i samvetet. I gensvar på denna skuldkänsla tigger människor ibland Gud om förlåtelse. När de sedan inser att de har blivit förlåtna, kanske de felaktigt tror att deras bekännelser, tårar och rop var det som gjorde att Gud tog emot dem. Men sanningen är att vi är frälsta genom det som Kristus har gjort. Hans fullbordade verk är tillräckligt!

Praktisk effekt i mig

Allt vi undervisar måste ha en praktisk tillämpning. Så frågan är: Vilken effekt har det fullbordade verket i mitt liv?

Det ger mig trygghet och frimodighet. Min frälsning beror på Gud, och inte på mig. Samtidigt innebär inte det att allt är perfekt i mitt liv. Vi behöver växa i vår kunskap om Kristus. Vi har Kristi rättfärdig-het, och vi är fullkomliga i honom. Ändå finns det områden där Kristi fullbordade verk behöver bli mer synligt i oss. Min fru vet det, mina medarbetare känner till det, och det gör även din make eller maka, och dina medarbetare och vänner. Alla behöver uppleva mer av Kristi fullbordade verk i oss.

Att ha visshet om det fullbordade verket handlar inte om en slarvig inställning till livet; “skönt, Kristus har gjort allt, så nu kan jag göra vad jag vill.” Istället inser vi att vi är i en process av förvandling till hans avbild, från härlighet till härlighet. Vi är befriade från den religiösa självförbättringens ”döda gärningar”, och det ger oss kraft att gå in i de goda gärningar som Gud har förberett för oss (Efesierbrevet 2:10). 

Vårt uppdrag är inte att peka på världens synder, men att förmedla de goda nyheterna om honom som övervunnit synden. Vi proklamerar att vi är accepterade av Gud genom Kristus, att döden och helvetet är besegrade, att religiösa ansträngningar är betydelselösa, och att hela världen är välkommen att ta emot det som Kristus har fullkomnat – Det är fullbordat.