Den aronitiska välsignelsen i ljuset av Jesu fullbordade verk

”Herren välsigne dig och bevare dig, Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig, Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.”

Än idag avslutats många gudstjänster med att prästen eller pastorn uttalar den så kallade aronitiska välsignelsen innan det är dags för kyrkkaffet och avfärden hem. Bakgrunden till välsignelsens ursprung finner vi i 4 Mos. 6:22-27. Gud befallde Aron och hans söner, Israels prästerskap, att uttala orden när de skulle välsigna det judiska folket. Genom detta skulle prästerna ”lägga Guds namn” på folket och Gud skulle då välsigna dem.

Men hör den aronitiska välsignelsen hemma i den nytestamentliga församlingen? Enligt min mening bara om man använder den för att visa på att allt som välsignelsen talar om redan har uppfyllts genom Jesus Kristus. Lagen – inklusive den aronitiska välsignelsen – ”var bara en skuggbild av det som skulle komma, men verkligheten själv är Kristus” (Kol. 2:17). Ytterst sällan hör man dock någon predikant använda sig av den aronitiska välsignelsen för att visa på Jesu fullbordade verk. Det vanliga är tvärtom att man ger människor intryck av att de inte redan har vad välsignelsen talar om såvida de inte får dessa ”magiska ord” uttalade över sig söndag efter söndag.

Tempusformen för ”välsigna”, ”bevara” och ”vända sitt ansikte” i den hebreiska grundtexten innefattar i samma ord dåtid, nutid och framtid, vilket det svenska språket inte lyckas förmedla. Den ordagranna betydelsen är alltså att Herren ”har välsignat, nu välsignar och kommer att välsigna” och så vidare. Grundtextens betydelse är med andra ord en mycket kraftfull uppenbarelse under förutsättning att man ser att välsignelsen finns i Jesus Kristus. Inom judendomen används den aronitiska välsignelsen vid varje sabbat, men trots att man alltid förstått grundtextens betydelse går man ändå miste om välsignelsen eftersom man ännu inte upptäckt Välsignaren – Jesus Kristus.

Låt oss titta på de olika delarna av välsignelsen i ljuset av Jesu fullbordade verk:

HERREN VÄLSIGNE DIG. Efeserbrevet 1:3 gör väldigt klart att vi REDAN HAR välsignats med all den andliga världens andliga välsignelser I KRISTUS. Vi som är i Kristus – dvs. pånyttfödda kristna som lever efter korset – är inte beroende av att pastorn eller prästen uttalar den aronitiska välsignelsen över oss för vara välsignade. Alla Guds välsignelser tillhör oss redan idag på grund av Jesus och vad Han har gjort! Det som avgör i vilken utsträckning vi vandrar i välsignelsen, så att den blir en manifesterad verklighet i våra liv, är att vi förstår hur välsignade vi REDAN ÄR i Kristus!

En predikant som avslutar sina gudstjänster med att liturgiskt uttala ”Herren välsigne dig” sänder indirekt ett budskap till åhörarskaran att de inte är välsignade, såvida inte dessa ord uttalas. Som predikant sätter man sig på lite väl höga hästar om man tror att åhörarnas mått av välsignelse beror på om man uttalat den aronitiska välsignelsen över dem. I praktiken gör man sig, likt prästerna i det gamla förbundet, till någon sorts medlare mellan Gud och människor. I det nya förbundet finns bara EN ENDA MEDLARE mellan Gud och människor – Jesus Kristus (2 Tim. 2:5). Det finns ingen välsignelse från Gud utanför Jesus Kristus själv och Jesus är precis lika tillgänglig för varje troende! Kristus i oss är härlighetens – välsignelsens – hopp (Kol. 1:27). Välsignelsen finns i personen Jesus, som bor i oss!

Den ständiga jakten på välsignelser

Kristna över hela världen jagar ständigt efter nya välsignelser och upplevelser av olika slag. Jag brukade själv vara en av dem. Så här går det ofta till: Predikanten berättar om sitt fantastiska böneliv eller häpnadsväckande upplevelser han/hon fått vara med om. Därefter kallas åhörarna fram till förbön så att också de kan ta emot samma mäktiga smörjelse. Ett sådant sätt att undervisa kan verka gudfruktigt och fromt, men är i verkligheten antikristligt till sin natur. Evangeliet är goda nyheter om att vi redan har allt vi någonsin kan komma att behöva i Kristus! Våra andliga ögon behöver öppnas så att vi ser vad vi redan har. Välsignelsen beror inte på att någon predikant lade händerna på oss, utan på Jesus Kristus i oss!

”Men”, säger du, ”jag har sett möten där predikanten kallade fram folk till förbön för att få del av Guds kraft och välsignelse. Folket föll som käglor och Gud gjorde mäktiga ting”. Självklart kan Gud använda handpåläggning för att vidröra människor, men handpåläggning från en smord predikant avgör inte om vi är välsignade, smorda och fyllda med Guds kraft eller inte. Frågan är om vi är ”i Kristus” eller inte! Har vi Jesus så har vi också allt! Tack och lov så kan Gud använda oss predikanter trots oss själva. Annars skulle ingen någonsin kunna bli använd av Gud. Mose slog på klippan istället för att tala till den, som Gud befallt, men trots att Moses var olydig lät Gud i sin nåd vattnet flöda så att folket kunde släcka sin törst. Gud möter oss på den nivå vi är för att vi är Hans älskade barn.

Om predikanter istället för att betona hur viktigt det är att få handpåläggning av dem själva visar människor att de redan är välsignade med himmelens alla välsignelser – vare sig de fått handpåläggning eller inte – skulle det långsiktiga resultatet bli mycket bättre. Troende skulle inte längre behöver jaga hit och dit efter nya upplevelser likt spädbarn i ständiga behov av nya blöjbyten.

En känd predikant i Nordamerika gav för några år sedan ut en bok med titeln ”Du har det redan! Så sluta försöka få tag på det!” På bokens omslag ser man en bild på en hund som springer i cirklar och jagar sin egen svans utan att få tag på den. Så beter sig ofta vi kristna! Istället för att tro att vi redan har allt vi behöver i Kristus, och att vi redan är välsignade med all den himmelska världens andliga välsignelser, jagar vi land och rike runt för att få tag på något som vi redan har. Den aronitiska välsignelsen kan tyvärr, om den inte tillämpas utifrån Jesu fullbordade verk, vara en bidragande orsak eftersom den i sin gammeltestamentliga kontext förutsätter att människorna inte redan är välsignade.

OCH BEVARE DIG. Alla Guds löften har fått sitt ”ja och amen” i Kristus (2 Kor. 1:20). Guds beskydd är tillgängligt för oss 24 timmar om dygnet på grund av Jesus, som själv är vår KLIPPA, TILLFLYKT och BORG. Guds beskydd över våra liv hänger inte på att prästen eller pastorn uttalat den aronitiska välsignelsen över oss, utan på Jesus Kristus själv, Han som lovat: ”Jag är med er alla dagar intill tidens slut” (Matt. 28:20). Låt oss förtrösta på Jesus för vårt beskydd!

HERREN LÅTE SITT ANSIKTE LYSA ÖVER DIG. Paulus förklarar i 2 Kor. 4: 4-6 att Guds ansiktes ljus syftar på kunskapen om Gud uppenbarad genom Jesus Kristus; evangeliet! Paulus betonar att evangeliets ljus REDAN HAR lyst upp våra hjärtan. ”Herren låte sitt ansikte lysa över dig” i den aronitiska välsignelsen är alltså en bild uppenbarelsen om Jesus och Hans fullbordade verk. Gud har redan låtit sitt ansiktes ljus lysa på oss när han sände Jesus! Ju mer vi upptäcker Jesus och Hans fullbordade verk desto mer ljus kan vi också vandra i. Nyckeln är att upptäcka evangeliet!

OCH VARE DIG NÅDIG. Tror vi verkligen att Guds nåd gentemot människor beror på om vi har uttalat en välsignelse där vi ber i praktiken nödgar Gud om att vara nådig mot dem? Handlar inte nådens evangelium om att Guds nåd strömmar ut mot alla människor på grund av att Gud i Kristus ”försonat världen med sig själv och inte håller människornas överträdelser emot dem” (2 Kor. 5:19). Det är ett hån mot korset att tro att prästens eller pastorns välsignelse påverkar Gud så att Han är att nådig mot människor. Guds nåd gentemot mänskligheten grundar sig på Jesu fullbordade verk på korset!

”GENOM HONOM har vi också tillträde till den nåd som vi nu står i, och vi jublar i hoppet om Guds härlighet” (Rom. 5:2).

HERREN VÄNDE SITT ANSIKTE TILL DIG. Innebörden i dessa ord tycks vara att Guds ansikte för tillfället är bortvänt, men om vi bara uttalar den aronitiska välsignelsen över folk så vänder Gud sitt ansikte till dem. Evangeliet är goda nyheter om att vi ”som en gång var långt borta nu kommit nära genom Jesus blod” (Ef. 2:13).

För ett antal år sedan läste jag en så kallad ”kristen” bok där författaren hävdade att våra böner, innan de når fram till Gud, färdas genom atmosfären där de möter på motstånd från andevärlden på ”uppvägen”. Enligt författaren behöver vi därför först strida i bön så att våra böner överhuvudtaget ska nå fram till Gud. Och sedan behöver vi också strida så att bönesvaren från Gud ska kunna tränga igenom det anliga motståndet på tillbakavägen! Vilket nonsens! Vi sitter med Kristus i den himmelska världen! Gud är i oss och vi i Honom. Samma sekund vi ber hör vår himmelske Fader oss, och det enda som kan stoppa bönesvaret, förutsatt att bönen var i enlighet med Guds vilja, är vår egen otro på om Gud verkligen hört oss, och en övertro på djävulens makt att stoppa bönesvaret.

”Och detta är den tillit vi har till Honom, att om vi ber om något efter Hans vilja, så hör Han oss. Och när vi vet att Han hör oss, vad vi än ber om, så vet vi också att vi redan har det som vi bett Honom om” (1 Joh. 5:14-15).

Guds ansikte är redan vänt till oss 24 timmar om dygnet!

OCH GIVE DIG FRID. Frid i det nya förbundet är inte ett resultat av att predikanten uttalat den aronitiska välsignelsen. Frid är ett resultat av uppenbarelsen om att vi är rättfärdiga och accepterade inför Gud genom tro på Jesus och inte genom något vi kan prestera i oss själva!

Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus (Rom. 5:1).

På grund av misslyckanden, yttre tryck och omständigheter kan det ibland kännas som att vi inte har frid, men vad vi gör då är att fästa blicken på Fridsfursten, Jesus Kristus själv, varpå vårt känsloliv kommer i balans igen. Friden finns redan i oss genom Jesus som själv är vår frid och rättfärdighet!

Endast det som är byggt på Jesus håller

Varför då bekymra sig om den aronitiska välsignelsen? Vad vi säger på våra gudstjänster formar människors tro och därmed också deras liv och livskvalitet. Församlingar och predikanter har därför ett stort ansvar att ge människor andlig föda som bygger upp, grundat på Jesu fullbordade verk, istället för att hålla fast vid en viss liturgi eller tradition bara för att ”vi alltid gjort så”. Det finns ingen kraft i liturgi eller traditioner! Kraften finns i evangeliet om Jesus (Rom. 1:16 och 1 Kor. 1:24)!

Ska vi då helt slopa den aronitiska välsignelsen? Inte nödvändigtvis. Vi kan använda oss av den för att peka på Jesus! Det var ju detta som var Guds tanke med varför välsignelsen överhuvudtaget kom till! Lagen och profeterna pekade mot Honom som skulle komma – Jesus! Tänk om vi istället kunde sända hem människorna från våra kyrkor med sanningar ifrån det nya förbundet. Det skulle då kunna låta såhär:

”Du är välsignad med himlens alla välsignelser i Kristus Jesus. Vishetens och kunskapens alla skatter bor i dig. Du är accepterad i den Älskade – helig och rättfärdig inför Honom. Guds nåd är ständigt utgjuten över dig. Du är mer än en övervinnare på grund av Kristus! Allt vad du gör ska lyckas väl!

Endast vad som är byggt på klippan Jesus håller. Tiden är för kort för att leka kyrka. Låt oss etablera människor i Jesu fullbordade verk.