En medalj i religiös tokighet

Peter om kyrkor som ”alkoholfria zoner”, Jesus och drinkare, 40 år i evangeliets tjänst och kommande satsningen i Mombasa

Kristendomens största fara är varken djävulen, världen eller omoralen, men istället alla dumheter vi kristna själva hittar på. Ibland tycks det att vi gör allt för att hindra människor från att komma till Gud. Det finns inget mer bedrägligt än fariseisk religion där man lurar sig själv och omvärlden. Jag såg en märklig annons i en kristen tidning. Man försöker få församlingar att betala en avgift  för att få en skylt att sätta i kyrkan där man visar att detta är en alkoholfri zon. Om det fanns medaljer för tokiga, religiösa idéer skulle detta absolut ligga på medaljplats.

Bli inte arg nu; låt mig först säga att jag är emot dryckenskap och missbruk av alla slag. Nykteriströrelserna har tillsammans med väckelserörelserna fått betyda enormt mycket för människor som fallit offer för missbruk, men märk väl att dessa två aldrig var en och samma sak. Själv har jag sett många som varit spritmissbrukare bli befriade genom Jesus. Hur kan jag då tycka att iden om alkoholfria kristna kyrkor är befängd?

Har vi ett problem med alkohol i kyrkolokaler? Kommer folk till kyrkan med bibeln i vänsterhanden, psalmboken i bakfickan och kvartingen i högerhanden? Har det blivit vanligt att man dricker under predikan och lovsången, eller har vi bara hittat på ett problem? Är det så att folk dricker i kyrkolokaler?

Varför just alkoholfria zoner? Kanske skulle vi ha en skylt om skvallerfria zoner, eller avundsjuka zoner och så vidare? Jag har varit med om otäckt förtal, men jag skulle inte vilja ha en skylt om en ”förtalsfri zon”. Min tanke är att alla skall vara välkomna till kristna möten; fyllon, förtalare, mördare, horkarlar och religiösa fariséer bör alla vara välkomna till en plats där de för höra de goda nyheterna om Guds kärlek i Kristus!

Ska vi inte välkomna alkoholister? Om det finns någon plats en alkoholiserad person borde vara välkommen till är det väl en kyrka? Kanske vi istället skulle få dem att undvika järnvägsstationen där de lätt kan lulla ut på ett spår och bli påkörda av ett tåg. Men kyrkan? Var inte Jesus känd och kritiserad för att han åt och drack med publikaner och syndare, att han blev kallad för ”vindrinkare” av fariséerna?

Vad händer med enheten i Kristi kropp? Tänk på våra bröder och systrar i Romersk-katolska och lutherska kyrkan, där man använder alkoholvin till nattvarden. Ingen druvsaft där. Betyder detta att de som konverterat från frikyrkan till katolicism inte längre är välkomna i lokaler med den alkoholfria skylten? Ibland undrar man om Jesus själv skulle vara välkommen.

Vad tänker gemene man – Medelsvensson? Här är det största problemet: Oavsett syftet bland de som ivrar för att Sveriges kyrkor ska vara alkoholfria, och det syftet är säkert nobelt, blir följden ändå att skylten blir en bekräftelse på det många redan tror sig veta: Att i kyrkan finns fördomsfulla människor som ser ner på och tycker de är bättre än andra. Där får man inte vara med, där passar man inte in, där är man inte bra nog.

Hur påverkar detta troende som har alkoholproblem? Visst finns det kristna som har problem med missbruk. Känner de sig nu mer välkomna eller tvärtom? Vill vi hellre att de stannar hemma än att komma till gemenskapen? Är det inte just dessa som vi ska hjälpa genom en förkunnelse om ett liv i seger genom Jesus Kristus?

Besvikelse leder till tokiga idéer

Varifrån kommer dessa befängda idéer? Orsakerna kan säkert variera. Jag tror att konstiga idéer ofta kommer ifrån människor som egentligen brinner för att göra något för Jesus. De vill vinna människor för Gud, men de är besvikna. De har gett upp tanken om att Skandinavien ska bli frälst. Nu gäller det att skydda den egna lilla gruppen. Man orkar inte längre tro för ett andligt uppvaknande, men så måste man ju ändå satsa på något och då gör man den kristna församlingen till en exklusiv klubb, med eget klubbmärke. Är inte återhållsamhet när det gäller alkohol viktigt? kanske någon undrar. Absolut! Bibeln är klar att dryckenskap leder till mycket ont. Dessutom ska man ta hänsyn till andra, speciellt till de som varit missbrukare. Men det är inte detta det handlar om. Ett av mina bästa minnen ifrån tonåren i pingströrelsen är att det s.k. ”a-laget” var välkomna till möten. Läs evangelierna igen och lägg märke till hur mycket Jesus var anklagad för att vara tillsammans med syndare, publikaner och drinkare. Är vi nu mer ”heliga” än Jesus?

Vad brinner man för?

Apropå befängda idéer, finns det gott om sådana. Kristna satsar på allt möjligt annat än just det vi ska satsa på: att presentera evangeliet om Jesus Kristus. Någon tycks ha fått en vision om att vi ska in i judendomen, olika tolkningar av sabbaten, komplicerade idéer om Mose lag och så vidare. Efter möten träffar jag ofta människor som vill berätta om hur man brinner för än det ena och än det andra. Det blir precis som Paulus sade om judarna, att de brinner för rättfärdigheten, men den rättfärdighet de brinner för är inte Kristi rättfärdighet, utan sin egen, Rom. 10:2-3. Finnd det hopp? Ja absolut. Jag träffade nyligen en vän jag inte mött på länge från min hemstad Nässjö. Han berättade om en ung tjej i tonåren som samlar barn och ungdomar från icke-kristna hem och förmedlar Jesu evangelium. Uppmuntrande! Hoppas många tar sådana initiativ.

40 år sedan första kampanjen

ETAL finns till på grund av Jesu missionsbefallning. Det är nu 40 år sedan jag höll min första evangelisationskampanj. Det stod ”Tonårsevangelist ifrån Sverige” på en stor banderoll över 1000-mannatältet i västra Toronto i september 1974. Den inbjudande pastor som gav mig den första chansen var George Tunks, välkänd inom den kanadensiska pingströrelsen. Vi höll på i tre veckor och människor blev frälsta varje kväll. Nu 40 år senare handlar det fortfarande om samma sak – människors frälsning. Om några dagar bär det av till Mombasa, Kenya. När jag i samband med Dodomakampanjen samtalade med Tanzanias förra premiärminister, Frederick Sumaye, nämnde han flera gånger den fruktan många känner inför det som händer i Mombasa, där terrorismen fått ett starkt fotfäste. Jag förstod än mer efter samtalet att det nu verkligen är rätt tid för Mombasa. Hundratals församlingar i staden satsar. Vi räknar med 3000 pastorer och ledare på pastorsseminariet, och vi förbereder för att tiotusentals människor ska ta emot Jesus.

Du gör det möjligt!

Det är semestertider och ofta kan offrandet gå ned just i juli och augusti månader. Det får inte hända nu. Tack att du är med! Gud välsigne dig!