Vägen till Rom: splittring eller enhet?

Eddie Hyatt är Sverige-bekant genom ett besök på församlingen Arken för några år sedan. Denna artikel är delvis tagen ifrån hans bok PURSUING POWER, med flera citat från Hans Kung, världens idag mest lästa katolska teolog.

Framsteg har skett

Jag uppskattar de framsteg som skett inom den Katolska kyrkan som ett resultat av Andra Vatikankonciliet (1962-65), vilket öppnade upp dörren för dialog och samarbete med andra kyrkor, inte minst i abort- och äktenskapsfrågan. Konciliet beslutade om att stämplingen av protestanter som “kättare” skulle ersättas med den mjukare benämningen “separerade bröder”. Man gjorde också en viktigt uttalande om Andens gåvor som ett “icke perifiert eller oavsiktligt fenomen inom Kyrkan” (Eddie Hyatt, 2000 Years of Charismatic Christianity).

Denna mer öppna hållning gentemot icke-katoliker och Andens gåvor öppnade vägen för den karismatiska förnyelsen inom den katolska kyrkan, som utbröt kort efter att konciliet avslutats år 1965. Detta ledde i sin tur till mer dialog och gemenskap katoliker och protestanter emellan. Jag har personligen fått erfara att andligt hungriga katoliker tillhör mest trevliga människor man kan umgås med och att de dessutom är väldigt lätta att leda till att ta emot dopet i den Helige Ande.

Problem kvarstår i vägen till enhet

Detta till trots leder vägen till enhet inte till Rom, vilket vissa nu tycks tro. Det ironiska är att det som menas vara nyckeln till enhet – påvens universella makt – historiskt sett varit den största orsaken till splittringen inom Kristi kropp. Utvecklingen av påveämbetet, som det varken finns stöd för i Skriften eller i den tidiga kristendomen, har varit en lång och problematisk process som stött på mycket motstånd längs vägen och aldrig accepterats av kristenheten i sin helhet. Faktum är att östkyrkorna (dagens Östortodoxa kyrka) aldrig accepterade de auktoritära anspråken från Roms påve i väst.

Splittringen mellan kyrkorna i öst och väst, som kulminerade i den officiella delningen år 1054, rotades i doktrinen om de illegitima maktanspråken från biskopen av Rom, påven. Hans Kung, världens idag mest lästa katolska teolog, bekräftar detta när han citerar den ortodoxa teologen John Meyendorff: “Alla historiker är idag överens om att öst och väst separerade på grund av en progressiv alienering som sammanföll med utvecklingen av påvens auktoritet” (Kung, Christianity: History, Essence, and Future, 244).

På liknande sätt grundades den splittring som skedde under Reformationen huvudsakligen inte på doktrinära frågor, som till exempel rättfärdiggörelse genom tro, utan på biskopen av Roms anspråk på absolut auktoritet över hela kristenheten. Precis som under splittringen mellan kyrkorna i öst och väst, handlade splittringen under Reformationen först och främst om påvens anspråk på prioritet och auktoritet över hela kyrkan. Martin Luther ville aldrig lämna den katolska kyrkan, men tvingades då han blev exkommunicerad och stämplad som kättare när han vägrade att böja sig under kraven från påven om att sluta predika rättfärdiggörelse genom tro och Skriften som den yttersta auktoriteten.

Ytterst sett var det hela en maktkamp om var den yttersta auktoriteten för kyrkan, såväl som för individuella troende, finns. Luther kom fram till att den finns i Skriften. Ett fåtal protestantiska personer, inklusive Ulf Ekman, verkar ha kommit fram till att denna auktoritet innehas av påven (denna mening ifrån Eddie Hyatts blogg).

Jag uppskattar den nuvarande påvens uttryck av ödmjukhet, hans identifiering med de fattiga och det faktum att han stäcker sig ut till människor som inte tillhör den katolska kyrkan. Men en sak är klar: Så länge vi inte hört ett officiellt uttalande om motsatsen, är det påven Francis och den Romersk-katolska kyrkans åsikt att enhet endast kan uppnås när de “separerade börderna” återkommer till den katolska fållan. Även om Andra Vatikankonciliet erkände att Gud även verkar inom andra kristna grupper, uttalas ändå tydligt att den katolska kyrkan är Kristi enda sanna kyrka. Denna tanke ligger till grund för programmen med titeln “Resan Hem” (eng. “Journey Home”) på den katolska TV-kanalen EWTN där intervjuer genomförs med protestanter som konverterat till den katolska kyrkan.

Påven skulle kunna göra en kraftfull markering för sann kristen enhet genom att överge den traditionella katolska dogmen om påvens auktoritet över hela kristenheten, och erkänna ledare i ortodoxa, anglikanska och protestantiska kyrkor som likvärdiga “bröder” (eller “systrar”) i Kristus. Till och med katolska teologer inser idag att den traditionella synen på påvens universella makt är ett av de största hindren för enhet. Kung skriver:

“Ingen kan bortse ifrån det faktum att denna absoluta syn på påveämbetet har blivit ekumenikens problem nummer ett. Paul VI var den förste att med ekumenisk öppenhet själv erkänna detta; istället för att vara enhetens klippa, är påveämbetet ett hinder på vägen till ekumenisk samsyn” (Hyatt, Pursuing Power, 59).

Vägen till kristen enhet leder till Jesus Kristus

I Efeserbrevet 2:14 skriver Paulus Ty han är vår frid, han som gjorde de två till ett och rev ner skiljemuren”. Jag kommer aldrig att glömma en händelse som inträffade för många år sedan när två unga kvinnor från den anglikanska kyrkan bad om att få tala med mig och Sue, min fru, om vattendopet. De hade båda tagit emot dopet i den Helige Ande och därefter börjat ifrågasätta giltigheten av barndopet. Vårt första möte handlade om doktriner och ledde aldrig till att vi kom till en gemensam samsyn då vi alla argumenterade för vår egen traditionella dopsyn. Till slut avslutade vi mötet och de båda kvinnorna gick med på att komma tillbaka nästa dag för ytterligare samtal.

Innan de anlände dagen därpå bad jag till Gud för vishet om hur jag skulle bemöta dem. Plötsligt såg jag en vision av en måltavla med den röda pricken i mitten. På ett ögonblick förstod jag att måltavlan representerade en person och att pricken i mitten representerade det mest centrala i en persons liv.

Cirklarna representerade ens doktrinära övertygelser; den inre cirkeln doktriner av mest betydelse, medan de yttre ringarna representerade doktriner av mindre och mindre betydelse ju längre ut man kom.

Jag såg genast att om Jesus verkligen var Herre skulle han ha den centrala platsen – pricken i mitten – på tavlan. Jag såg också att två olika individer med två olika doktrinära övertygelser ändå kan ha gemenskap med varandra om Jesus verkligen är i centrum i bådas liv. Deras gemensamma grund är att Jesus som Herre. Men om doktriner blir det mest centrala finns inte någon grund för sann gemenskap såvida inte båda har precis samma åsikter. I det fallet har dock doktriner blivit herre istället för Jesus.

Medan jag reflekterade över visionen hörde jag den Helige Ande säga: “Det handlar inte om vattendopet utan om vem som är herre i deras liv.” Baserat på denna information från Herren diskuterade vi inte doktriner kring vattendopet med kvinnorna när de kom tillbaka. Jag frågade bara: “Är Jesus Herre i ditt liv?” Båda svarade “ja”. Jag sa då: “Om du tror att Han säger till dig att låta döpas, låt det då ske. Men om du inte tror att Han säger detta, sluta då att oroa dig om saken.” Det fanns en sjö i närheten och en av kvinnorna bad mig döpa henne, medan den andra avstod; detta var slutet på vår diskussion.

Vägen till kristen enhet leder inte till Rom, Konstantinopel, Jerusalem, eller någon annan stad, utan till Jesus Kristus själv. Kristen enhet kommer aldrig att uppnås organisatoriskt. Tanken att enhet endast kan ske när de ”separerade bröderna” återvänt till den katolska fållan stämmer varken överens med Skriften, historien eller förnuftet. Men för att inte bara peka finger åt den Romersk-katolska kyrkan i detta avseende; många protestantiska och pingstkarismatiska kyrkor är precis lika högmodiga i sin syn på sin egen betydelse och auktoritet. Kung, själv romersk katolik, gick rakt till kärnan av problemet när han skrev: ”Vägen till enhet är inte återvändandet från en kyrka till en annan, eller uttåget från en kyrka till en annan, utan en gemensam vägkorsning; alla kyrkors konvertering till Kristus och därmed också till varandra” (Hyatt, Pursuing Power, 57).

Må Herren låta detta ske!

Dr. Eddie L. Hyatt, är professor i telologi och har mer än 40 års erfarenhet som pastor och bibellärare. Han har i många år undervisat på World Impact Bible Institute. Han har en doktorsexamen från Regent University, en M. Div. och M.A. i historisk teologi från Oral Robers University, samt ett år av forskningsstudier vid Fuller Theological Seminary.

 

 

 

Gästkrönika

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *