Trött på dumma frågor; dags nu att prata om det väsentliga

Evangelist betyder budbärare av goda nyheter. Jesus, Paulus, Timoteus och Filippus var evangelister. Enligt Efesierbrevet kapitel 4 är evangelisten en tjänstegåva, tillsammans med aposteln, profeten, läraren och herden.

Nu är inte mitt fokus på tjänstegåvorna. Nej, först och främst är vi alla troende, och vi har den troendes tjänst. Tjänstegåvorna är unika, men samtidigt behöver alla kristna något av varje gåva. Vi behöver apostelns pionjäranda, profetens förmåga att se, herdens medlidande hjärta och lärarens förmåga att undervisa (alla troende bör åtminstone kunna undervisa om hur man blir frälst). Alla troende behöver också evangelistens hjärta att nå de som inte känner Jesus. Läs gärna Björnar Heimstads artikel på sidorna 12 och 13. Det är ett brandtal ifrån en evangelist.

Att vara evangelist i dagens kristna Skandinavien är tyvärr ofta något skumt och konstigt, något som ”kristna” journalister och vanliga kristna känner sig fria att hacka på, speciellt om helande och mirakel finns med. Jag märker okunnigheten om evangelisttjänsten och evangelisation inte minst genom dumma frågor som ställs. En idrottsjournalist bör veta att bandybollen är röd och hockey- pucken är svart, och samtidigt bör en kristen journalist ha lite insikt i hur och varför man evangeliserar, innan man kommer till slutsatser.

Här är några av de frågor jag fått:

 Det är så många som blir frälsta på dina kampanjer, förstår dessa människor verkligen vad du predikar? Nej, dessa simpla människor i Afrika och Asien har inte alls den intellektuella höjd som vi skandinaver har, de fattar inte vad de gör, de bara räcker upp händerna och så tar vi kort på dem. Var det svaret någon ville ha?

Det riktiga svaret är att många, speciellt icke-kristna, reser i timmar för att få vara med på ett möte, de får betala ett högt pris ifrån släkt och vänner som är emot kristendomen, och ändå är de villiga att ta emot evangelium. De förstår när jag beskriver hur himmelens och jordens skapare, den obegränsade guden, kom i en begränsad människokropp, avlad i jungfru Marias livmoder, född i Betlehem. De förstår budskapet att Han bar våra synder, sjukdomar, skuld och skam, dog och besegrade döden och ondskan genom att stå upp från de döda för att ge oss ett nytt liv. Kanske behöver vi som går i kyrkan bättre förstå dessa sanningar.

Är inte de stora mötenas tid förbi, nu ska vi nå människor en och en? Dum fråga! Det är inte antingen eller, utan både och; vi når människor en och en, och genom stora skaror. Det gjorde Jesus, likaså Paulus, Petrus och Filippus, och så har det varit i alla tider. Jesus predikade för den samaritiska kvinnan och för 5000. Med tanke på att världens befolkning nu är över 7,5 miljarder, tror jag inte någon klart tänkande människa kan tro att massmötenas betydelse har minskat.

Vad är det för mening att nå dessa tusenden av icke-kristna för det finns väl ingen som tar hand om dem? Denna fråga kommer ofta med ett bekymmersfullt ansiktsuttryck. Jag brukar svara, ”hur går det med uppföljningen på de få som blir frälsta eller som kom tillbaka till Gud på möten och konferenser i Skandinavien?” Har ni koll på alla? Är det någon som följer upp dem? Då blir det ofta ganska tyst.

Sanningen är att ETAL jobbar lika hårt med uppföljning som vilken församling som helst i Skandinavien. Det tycks som att själva frågan ibland innehåller tanken att det är något fult att nå stora skaror, att möten där tusentals tar emot Jesus är suspekta. Jag brukar fråga frågeställaren om han själv gör något för att nå människor eller följa upp de som tar emot Jesus i vårt land.

Mitt största bekymmer är inte för de stora skaror som säger ”ja” till frälsningsinbjudan, omvänder sig från döda gärningar och tar emot evangelium på kampanjer. Min oro är inte för de som faktiskt tar emot Jesus, men för massorna, som aldrig hört evangelium, aldrig kommit på ett evangeliskt möte, och aldrig har någon bett en frälsningsbön med dem. Och de massorna finns i vårt land. Jag har oro för folkskarorna i Oslo, Stockholm, Köpenhamn, Gällivare och Målilla, som aldrig hört evangelium.

När ETAL håller en kampanj samarbetar vi med alla kristna församlingar och mobiliserar troende att ta emot nyfrälsta. Vi delar ut böcker till nyfrälsta (mer än 16 miljoner har fått en sådan bok). Detta är ofta kostsamt eftersom tryckning är dyrt, inte minst i afrikanska länder, mycket dyrare än i Europa, men vi kan klara detta ekonomiskt på grund av fantastiska understödjare.

Nyckeln till uppföljning av nyfrälsta är att de faktiskt blivit frälsta. Frälsning är att bli ny på insidan. Det nya livet söker näring och utveckling, precis som ett träds rötter söker sig till vatten. Utan det nya livet på insidan blir uppföljning endast ett människoprojekt.

Filippus är kanske det bästa exemplet på en nytestamentlig evangelist. Han beskrivs i Apostlagärningarnas åttonde kapitel:

Passion att nå ut. Filippus for till Samarien, en plats som ansågs ointressant, eftersom samariterna var ”orena” enligt den tidens religiösa tänkande. Filippus tänkte annorlunda – han såg samariterna som en enorm möjlighet för evangelium.

Predika Kristus. Fillipus predikade inte om synden och demonerna i Samarien. Det blev ingen bönevandring runt staden för att “vinna seger i anden” eller andra konstigheter. Hela fokuset var på Honom som är världens och Samariens frälsare. Inga andra religiösa krumelurer behövs.

Under och tecken. Befolkningen lät sig överbevisas därför att de hörde och såg de underverk som skedde. Mirakel sker som ett resultat av evangelium.

Glädje följde budskapet. Detta är naturligt när man kommer med glada nyheter. Det största problemet i Skandinavien är att vi glömt vad evangelium egentligen är (läs gärna artikeln ”Evangelium eller quid pro quo”). Med tanke på att evangelium är glatt och gott är det förvånansvärt hur många som förkastat kristendomen. Visst fanns det motståndare i Samarien, bl.a. trollkarlen Simon, men de goda nyheterna påverkade också honom, och han lät döpa sig.

Samarbete. Här fanns inget konkurrenstänkande. Så fort de troende i Jerusalem hörde att Samarien tagit emot evangelium, skickade de Petrus och Johannes för att hjälpa till i arbetet.

Nå de onådda. Efter att de predikat i många av samariternas byar (v.25), fortsatte Filippus, i samma pionjäranda, att förmedla evangelium till en etiopisk hovman, som kom till tro och lät döpa sig.

Kanske är det dags för några bra frågor: Hur ska vi nå vårt land med evangelium? De födda i Skandinavien? De ifrån andra kulturer och religioner? Hur mycket av församlingens ekonomi ska användas till evangelisation? Hur blir vi bättre på budskapet – evangelium? Hur ska vi kristna samarbeta? Hur kan vi nå de som invandrat till vårt land?

Peters blogg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *