Svensk väckelsetid formade hennes liv

Iréne Ljunggren

4:e december 1929 – 10:e februari 2010

Irene Ljunggren [född Dreier] gick hem till Jesus tidigare i år och hennes begravning blev en stark påminnelse om vikten av att hålla Jesus i centrum. Här beskriver Peter Ljunggren något av sin mammas liv och speciellt hur hennes upplevelse av väckelse blev tongivande för resten av livet.

Min mamma, Irene, föddes en kall och bister natt i Kweihwacheng, i norra Kina, den 4:e december 1929.  Knappast någon förväntade sig att Irene och hennes tvillingbror Wilhelm skulle överleva. Det var så kallt att vattnet som förberetts för tvättningen efter förlossningen frös. Enligt lokala sedvänjor i den delen av Kina, var en pojke att föredra framför en flicka, och en del av lokalbefolkningen menade att det var bäst att låta flickan dö, för att pojken skulle ha en chans att överleva .  Mot alla odds överlevde båda barnen. Livet för missionärer i norra Kina var hårt och farligt, men det arbete som etablerades överlevde kommunismen och fortsätter att växa än i dag. Efter att ha återvänt till Sverige, kunde Irenes föräldrar, Wilhelm och Karin Dreier, inte resa tillbaka till Kina som planerat, på grund av sjukdom. Min morfar fortsatte som pastor och rese-predikant inom Svenska Alliansmissionen.

1946-1954

Från tidig barndom hade min mamma passion för Gud. Vid 16 års ålder gick hon in i heltidstjänst som evangelist, och ofta blev det mötesserier som varade i flera månader. I slutet på en kampanj hölls högtidsgudstjänster, där församlingen gladdes över dem som hade fått ett nytt liv i Jesus Kristus. Det var vanligt att mamma och hennes evangelistkamrat fotograferades tillsammans med nyfrälsta.

Tidsperioden från 1946 till 1954 formade min mammas liv.  Det var en tid av andlig väckelse i Skandinavien. Hon berättade hur hon predikade varje kväll under två till tre veckor, utan att se en enda person komma till Kristus.  Men sakta, bröt evangeliet igenom och när genombrottet hade kommit, tog människor emot Jesus varje dag. Det var detta man kallade väckelse och ofta kunde väckelsen fortsätta tre eller fyra månader. Jesus och det som hände i missionshuset var det stora samtalsämnet bland människor i samhället. Mamma var ju en flitig mötesbesökare under alla år, speciellt om det var liv och ande i mötena och människor blev frälsta. Hon älskade församlingen där jag var pastor, där vi under en tolvårsperiod aldrig hade ett söndagsmöte utan att människor blev frälsta. Men oavsett hur bra möten eller konferenser var, menade mamma att det hon upplevde under åren 1946-1954 var unikt och hon längtade alltid efter att få uppleva det igen. Hon beskrev det som en atmosfär av Guds Ande, som vilade över hela samhällen och människor kom till Jesus.  Dessa händelser hade en djupgående effekt på mamas sätt att tänka, hennes intressen, hennes målsättningar och passioner. Detta höll i sig ända till den dag hon förflyttades till härligheten . De sista fyra månaderna bodde mamma hos mig och gnistan och längtan fanns kvar.

Morfar författade många psalmer och sånger och när mamma hade möjlighet sjöng hon i sin pappas kör, som de helt enkelt kallade ”Färdekören”. Hennes stora passion var dock att predika evangelium och hon gav gärna huvudansvaret för sång och musik till sin evangelistkamrat.

Dopet i den Helige Ande

Dopet i den Helige Ande var ett kontroversiellt ämne, men 1949 blev mammas längtan efter denna upplevelse så stark, att hon deltog på en månads evangelistkurs i Filadelfia i Stockholm. Detta var ett stort steg och en del menade att det inte skulle gynna mammas tjänst att ge sig i lag med dessa ”fanatiska” pingstvänner. Sista dagen på evangelistkursen fick hon uppleva dopet i den Helige Ande och mamma berättade att hon med flera andra talde i tungor hela vägen på hemresan på tåget mellan Stockholm och Jönköping. Det blev fullt bönemöte i kupén med många som förundrat tittade på. Mina första minnen av bön i tungotal och lovprisning kommer inte ifrån karismatiska möten, utan från att höra min mamma bedja tidigt var morgon. Mamma fortsatte att leva i denna verklighet ända till sin död. Den sista veckan innan hon dog kom en sjukhuspastor till hennes sjukbädd och frågade vad det innebar att bli döpt i den Helige Ande och tala i tungor. Mamma anförtrodde mig, ”Jag nämner inte så mycket om detta, men jag berättade för sjukhuspastorn om min tid i Ryssland där jag talade på ryska i den Helige Ande, utan att ens veta på vilket språk jag talade”.

Pappa blir frälst

I ett av dessa väckelsemöten i början av 50-talet, kom en ung man, Jonas och gav sitt liv till Jesus Kristus. Tidigare hade han ansetts vara totalt ointresserad av evangeliet, kanske den siste man skulle kunna tänka sig att bli frälst. Det tog bara ett par år och sedan hade Irene och Jonas gift sig. Mammas drivkraft att tjäna Gud förblev lika stark efter giftermålet och nu var pappa också djupt engagerad. Utåtriktade möten hölls ofta i många församlingar, på torg, i tält, ja snart sagt överallt. Jag växte upp under en tid då ”synd-katalogen” betonades, men mitt minne av mamma är att hon stod på syndarens sida när lagiska kristna körde på med sina förmaningar. Hon såg Jesus som syndarens vän och det ville hon också vara.

Det var inte bara möten, mycket roligt också, glada skratt och långa semestrar över hela Europa, men vi satte alltid av några dagar för evangelisation.

Kampanjer 

1983 flyttade mina föräldrar till Kanada och när alla barnem var vuxna fick mamma nya möjligheter att predika evangeliet, särskilt efter att min pappa dog på sommaren 1990.  Hon höll kampanjer i Indien, Ryssland och Thailand, däremellan predikade hon i Skandinavien och Kanada. De senaste åren saktade mammas liv av, men hennes orubbliga tro på Gud avmattades inte. Hon var alltid bekymmrad om hon trodde att någon inte hade det ”rätt ställt med Gud”. Att tala om Jesus var lika naturligt som att andas, oavsett vem som lyssnade.

Ouppfyllda drömmar

En av mammas drömmar var att återvända till Kina.  Hennes pappa talade flytande kinesiska. Hans kinesiska Bibel är full av predikoutkast, ena sidan på svenska och den andra på kinesiska. Närhelst Kina fördes på tal, var Iréne idel öra. Bara någon månad före hennes död samtalade mamma och jag om ouppfyllda drömmar och hon hade frid också över det, ”Jag är redo att åka hem till Jesus. Han har varit trofast varje steg på vägen och även om några drömmar inte har gått i uppfyllelse, så lämnar jag det i Hans händer, jag är redo att gå vidare”.  Mamma talade ofta om hur trofast Jesus är. För henne handlade inte Guds trofasthet om bönesvar, eller att hennes drömmar blev verklighet. Det hade inget med saker och ting att göra. Jesus var trofast därför att varje dag hade mamma en levande relation med honom. Hennes frälsare vare också hennes bäste vän och det är det vi minns mest.