Omvändelse: Vad det är och inte är

Vikten av omvändelse kan inte nog betonas. Det är en av de första grunderna i den kristna tron. Bibeln säger att ”alla… överallt skall omvända sig” (Apg. 17:30). Nödvändigheten av omvändelse är alltså helt klar, och att förstå vad ordet ”omvändelse” innebär borde vara enormt viktigt. Trots detta har den egentliga meningen blivit förvanskad av religiösa pålagor med följd att många inte har en aning om den ursprungliga betydelsen.

I den grekiska grundtexten är ordet för omvändelse metanoia. Mellan år 300 före Kristus till år 100 efter Kristus användes detta ord frekvent i den grekiska litteraturen och varje gång betydde det ”att ändra sin åsikt eller sitt hjärta efter att ha hört om någon eller något”.

Metanoia består av prepositionen ”meta” (efter, med) och verbet ”noeo” (att förstå, att tänka efter, att ha kommit till förståelse om något). Med andra ord att ”tänka annorlunda efter” eller enklare uttryckt att ”tänka om”; en 180 graders sinnesändring.

Ordet omvändelse i Bibeln är ofta kopplat till evangelium, att tänka om efter att man hört de Goda Nyheterna om Jesus. Sorgligt nog har religiösa traditioner haft så stort inflytande att om du slår upp ”omvändelse” i en ordbok är beskrivningen inte i närheten av den ursprungliga betydelsen.

Originalbetydelsen började sakta förändras i början av det andra århundradet, då kyrkan började lägga till traditioner och religiösa gärningsläror, som varken Jesus eller Paulus hade förespråkat. Det ursprungliga evangeliet kvävdes mer och mer, och omvändelse blev något helt annat än ”metanoia”, och många av missförstånden lever med oss än idag.

Från ”tänka om” till botgöring

När det Nya Testamentet översattes från grekiska till latin under det fjärde århundradet (Latin Vulgate), blev ordet metanoia aldrig översatt. Istället satte man in ordet paenitentia, nära besläktat med engelskans ”penance” (botgöring), och vars rotord betyder ”att bestraffa”. Omvändelse betydde nu inte längre att ändra inställning och tro på evangeliet, men istället att utföra botgärningar i hopp om att få del av Guds nåd.

På kort tid hade evangeliet om Guds nåd förvanskats till att bli religiös gärningslära. Hermas och Justin Martyren är bland de kyrkofäder som först började omdefiniera omvändelse. Kyrkan började nu kräva att människor skulle utföra botgärningar för att visa sin ånger för sin synd och på så sätt kvalificera sig för vattendopet. Augustinus under 400-talet betonade helt riktigt att omvändelse är en Guds gåva, inte en mänsklig prestation, men idén att omvändelse är synonymt med botgärningar fanns kvar och växte sig allt starkare.

När William Tyndale översatte Nya Testamentet till engelska såg han medvetet till att inte använda sig av latinets och den Romersk-katolska kyrkans ”botgöring”. Istället översatte han metanoia med ”repent” (tänka om). Bortsett från Tydales översättning, överlevde dock tanken om botgöring både under Reformationen och under de senaste 200 årens väckelsehistoria. Detta att vi ska prestera gärningar för att få del av Guds nåd ligger djupt i människans religiösa själ. Människor som grät högljutt ansågs ”mer omvända” än andra. Uttryck som ”En människa måste verkligen omvända sig på allvar” användes flitigt, och det som ofta åsyftades var något yttre som skulle indikera sorg och botgöring.

I 1917 års översättning används uttrycket, ”Gören bättring”, som ju har mer att göra med det latinska paenitentia än med Nya Testamentets metanoia. Att ”göra bot och bättring” är inte bibliska ord, detta kommer från den Romersk-katolska förvrängningen av evangelium, där betoningen låg på vad vi skulle göra för att få del av Guds nåd.

Sorg över synd

Ibland hör vi idag de som talar om att tårar och förkrosselse är nyckeln till väckelse, men det är inte Bibelns lära, utan ett tillbakablickande till någon väckelserörelse där dessa företeelser kanske sattes i fokus. Denna betoning leder lätt till en gärningslära där folk beter sig på ett visst sätt i bön eller på gudstjänster. Missförstå mig inte, jag har själv upplevt mycket av både tårar, förkrosselse och sorg över synd, men dessa företeelser är inte omvändelse.

Någon kanske säger: Bör vi inte vara ledsna över våra synder? Självklart bör vi det, men sorg är inte detsamma som omvändelse. När vi är sorgsna över synder och felsteg kan detta leda oss att öppna våra hjärtan till att se fåfängligheten med att försöka förändra våra liv i egen kraft. Vi ser vår oförmåga och omvänder oss ifrån våra egna prestationer, till att tro och förtrösta på Jesu fullbordade verk på korset. I Korintierbreven berättas om en man med ett mycket syndigt beteende. Efter att han ändrat sig skriver Paulus att han var glad att deras sorg ledde till en förändrad inställning; ”Ty en sorg efter Guds vilja för med sig en sinnesändring som man inte ångrar och som leder till frälsning” (2 Kor. 7:10).

Idag menar vissa att vi dör från synden genom omvändelse, medan vi uppstår till nytt liv genom tro på Jesus. Denna idé reducerar Guds verk samtidigt som den upphöjer vår egen prestation. Evangeliet är mycket klart över att vi har dött från synden, inte genom vår egen prestation, utan genom identifikation med Kristi död. Vi uppstår till nytt liv med Kristus genom tro.

”Viljestark omvändelse”?

En annan missuppfattning är att vi bryter syndens makt genom omvändelse och bot. Vissa menar att vår viljestyrka är nyckeln, ”vi måste verkligen vilja bli fria från synden”. Om vi kan göra upp med syndens genom en ”viljestark omvändelse”, eller genom bot, är synden inte särskilt kraftfull. Evangeliet lär oss att syndens makt är så stark att vi omöjligen kan övervinna den genom något vi själva kan prestera. Allt vi kan göra är att ändra vårt tänkande från döda religiösa gärningar (Heb 6:1) och vända oss till Jesus för hjälp.

När människor är bundna av synd är de oförmögna att sluta synda genom sin viljestyrka, därför att viljan är splittrad. Å ena sidan vill de sluta synda, men å andra sidan vill de gärna fortsätta på grund av det nöje synden ger dem. Därför kan sann omvändelse aldrig bara vara en viljehandling. Står striden mellan vår vilja och synden kommer viljan förr eller senare att förlora. Om så inte vore fallet skulle mänsklig viljestyrka vara vår ”frälsare”.

Hur splittrad din vilja än är kommer evangelium att fungera. Trots din svaghet kan du be så här: ”Gud, jag klarar inte detta, men jag ändrar mitt tänkande från att tro att jag själv kan lösa min situation eller att jag kan försöka bli en bra kristen. Jag vänder mig till dig Jesus Kristus”. Att omvända sig är just detta; att ändra sitt tänkande ifrån idéer att ens egna prestationer (hur fina och bra de än är, vare sig det handlar om bön, församlingsengagemang, bibelläsning, meditation eller koncentration) skulle kunna bryta syndens makt. Man tänker om och tror att endast i Jesus har vi kraft till ett nytt liv.

En glad omvändelse till liv

Ordet omvändelse nämns oftast i samband med att omvända sig ifrån synder, men detta yttryck återfinns aldrig i det Nya Testamentet. Istället uppmanas vi att omvända oss till syndernas förlåtelse eller för syndernas förlåtelse. Att omvända sig från något, eller att omvända sig till något är två helt skilda saker. Vad Petrus predikade på pingstdagen var att omvända sig till syndernas förlåtelse: ”Omvänd er till era synders förlåtelse” (Apg. 2:38).

Vi vänder alltså om ifrån vårt gamla tänkesätt, och vi mottar det som redan finns där för oss, nämligen syndernas förlåtelse. Våra synder blir inte förlåtna vid den tidpunkt vi omvänder oss. Nej, detta hände när Jesus ”en gång för alla” offrades för våra synder på korset. Vi omvänder oss för att ta emot detta.

De som blev frälsta i Kornelius hus mottog ”omvändelse till liv”. När de väl ändrat sitt sätt att tänka var de redo att motta livet. På pingstdagen läser vi att de som hörde budskapet ”med glädje” tog emot Jesus (Apg. 2:41, NKJ:s övers.). Deras omvändelse yttrade sig inte i gråt eller i att de slog sig själva för bröstet i sorg. Det var en ”glad omvändelse”. De ”tänkte om” efter att de hört om vad Jesus hade åstadkommit på korset. En ordagrann översättning av Apg. 3:19 (Young’s Literal) blir: ”Omvänd er… för era synder är utplånande”. Sanningen är helt klar. Våra synder har blivit utplånade och nu ändrar vi vårt sinne till att ta emot vad som redan har skett.

Bibeln är konsekvent

Ordet metanoia förekommer 58 gånger i det Nya Testamentet och vid varje tillfälle är betydelsen densamma; att ändra uppfattning. Vi tittar nu på några skriftställen, och vi läser dem med den korrekta betydelsen; att tänka om/ byta inställning.

Jesus predikade; ”Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Tänk om och tro evangelium!” (Mark 1:15). Markus fortsätter att Jesus och lärjungarna ”gick ut och predikade att människorna skulle tänka om” (Mark 6:12). I Matteus läser vi att Jesus började ”gå till rätta med de städer där han hade utfört sina många kraftgärningar och förebrå dem att de inte hade bytt inställning” (Matt 11:20).

Den rike mannen i dödsriket ropade ”Nej, fader Abraham … men om någon kommer till dem från de döda, byter de inställning.”

Jesus sa ”Jag säger er: På samma sätt blir det glädje bland Guds änglar över en enda syndare som ändrar sitt sätt att tänka” (Luk 15:10).

I Efesus predikade Paulus till judar och greker att de skulle tänka om genom att tro på Herren Jesus Kristus (Apg 20:21). Senare skrev Paulus ”Eller föraktar du hans stora godhet, mildhet och tålamod och förstår inte att det är hans godhet som för dig till att ändra inställning?” (Rom 2:4).

Vi läser om Isebel i Uppenbarelseboken. Gud sade: ”Jag har gett henne tid att tänka om, men hon vill inte ändra sig från sin otukt” (Upp 2:21). Hon fortsatte med sin sexuella omoral och stod emot den enda möjliga lösningen på problemet; att vända sig till Jesus.

Gud vill att hela världen ska komma till tro för ”Herren dröjer inte med att uppfylla sitt löfte, så som en del menar. Nej, han har tålamod med er, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall tänka om (2 Petr 3:9).

Är synd acceptabel?

En del förstår inte budskapet om Guds nåd [eller de kanske inte vill förstå det], utan tror att denna undervisning mer eller mindre gör synden acceptabel. Tvärtom! Sann omvändelse ger oss kraften att leva ett rättfärdigt liv, i 100 procent förtröstan på Jesus och Hans nåd.

Jesus sade att ”omvändelse och syndernas förlåtelse” måste predikas till hela världen (Luk 24:47). Detta är precis vad vi gör i våra kampanjer för kristna, muslimer, hinduer, buddister eller de som tillhör någon annan religion. Vi annonserar den goda nyheten om syndernas förlåtelse, hur Jesus borttog världens synder på korset. Dina synder är betalda! Jag citerar ofta väckelsepredikanten A.B. Simpson: ”Världen har inte ett SYNDPROBLEM utan ett SONPROBLEM”. Våra synder är utplånade och frågan är nu huruvida vi har Jesus eller inte.

När väl människor hört dessa fantastiska nyheter blir det naturligt att inbjuda dem att ändra sitt tänkande från att förtrösta på sina egna religiösa gärningar, oavsett vilken religion de har, till att istället förtrösta på Jesus och vad Han har gjort.

 

Rekommenderas:

Twitter – följ Peter Ljunggren på twitter

Peter Ljunggrens engelska blogg

Peters blogg

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *