Du har inga varor i korgen

Några tankar om konvertering till RKK
Varje år är det miljoner Romerska katoliker över hela världen som tar emot frälsning genom Jesus Kristus och kommer med i evangelikala församlingar. Framför allt har pingst och karismatiska rörelser vuxit snabbt på RKKs bekostnad. Jag uppskattar att 30 % av medlemmarna i den församling jag grundade i Toronto har romersk katolsk bakgrund.
Att någon konverterar åt andra hållet – till RKK – har för mig varit nästan otänkbart, eftersom jag aldrig sett något exempel på nära håll. Nu förstår jag att detta blivit allt vanligare i Sverige. Nyligen hade jag besök från Sverige och frågade angående personer som jag kände sedan förr och fick till svar att de konverterat till RKK. Några dagar senare läste jag en artikel att en före detta pingst- och EFS pastor, Mikael Karlendal, hade konverterat. För att bättre förstå drivkraften bakom detta har jag de senaste veckorna läst vad de som konverterar säger. Det är inte möjligt i en artikel att ge en analys, men jag delar några tankar.
Alla kristna är katoliker utifrån betydelsen av ordet katolik – universell. Vi tillhör den universella församlingen, alla de på Jesus Kristus troende. Att vara katolsk är därmed inte detsamma som att vara Romersk Katolsk.
Fromma ord och fräna angrepp
De som konverterar använder ofta vackra, fromma ord, som blir ett snyggt paket runt de nedlåtande tankar man förmedlar. Vittnesbörden följer samma format, först tacksamhet till det tidigare sammanhanget, följt av nedlåtande uttalanden, och sedan en beskrivning av någon sorts andlig tomhet – ”jag kände ändå att något väsentligt saknades” – och till sist vägen till RKK, där man nu säger sig ha funnit det man längtat efter.
Karlendal säger att kyrkosyn, dop, medlemskap, nattvard och högsta auktoriteten för tron, är frågor de evangelikala betraktar som mindre viktiga. Nedlåtande! Vad vet han om det, annat än hans egen subjektiva upplevelse inom ett mycket begränsat sammanhang?
Evangelikala anklagas för att vara historielösa och man citerar då gärna 1800-talets kardinal Newman som skrev, ”att fördjupa sig i historien är att sluta vara protestant”. Med andra ord, evangelikala och frikyrkliga är mindre vetande, enkla personer som egentligen inte tänkt igenom vare sig lärofrågor eller kyrkohistorien. Därför fortsätter dessa ”simplistiska” människor i sammanhang som enligt konverterarna inte leder till full frälsning.
Startade Jesus och apostlarna RKK?
En falsk historiebeskriving finns ofta med i vittnesbördet. Newman-citatet är subjektivt för honom och inte en absolut sanning. Själv har jag alltid tyckt om historia. Sedan 2002 har jag engagerat mig djupt i kyrkohistorien, inklusive avhandlingar ifrån RKK, evangelikala och profana historiker. Detta har berikat mig, men det har absolut inte lett mig till RKK, utan tvärtom.
Konverterarna repeterar orden, ”Jesus och apostlarna startade RKK”, men det blir inte sant hur mycket man än säger det som någon sorts mantra. Istället pekar sådana uttalanden mer på personens villighet att svälja historielösa traditioner än på kompetens i kyrkans historia.
Har man glömt det rika urkristna församlingsliv som fanns i Alexandria, Efesus, Antiokia och Babylon, som enligt många historiker var mer dominerande än Rom under den första kristna tiden?
Det finns många härliga människor som tror på Jesus Kristus i RKK. Detta till trots förstår jag desto mer jag studerar kyrkohistorien att tyvärr är mycket av den tradition som vuxit fram i RKK varken biblisk, sund, eller till människors gagn.
Petrus i Rom?
Det finns inte objektiva bevis att Petrus besökte Rom. Vi vet att Paulus var i Rom, kanske Petrus också, men det är inte säkert. De första omnämnandena att Petrus skulle vara kopplad till Rom är från ungefär 150 år efter hans död. De som skrev tidigare, exempelvis Clement of Rome, Ignatius of Antiochia och Polykarp nämnde aldrig att Petrus var i Rom. I sin bok Keepers of the keys of heaven – A history of the papal sea* (Sv Väktare av himmelrikets nycklar – en historia av påvedömet), skriver Roger Collens, professor vid Edinburgh University om de benfragment som hittades i början på 1940-talet, och som enligt RKK ska ha tillhört Simon
Petrus. Hela historien om dessa ben är minst sagt makaber och inte trovärdig, men vad som är ännu mer makabert är när kristna media rapporterar att svenska predikanter står vid dessa delar av ett lik och känner en ”stark smörjelse”. Var finns rösterna som ifrågasätter sådant anti-evangeliskt prat?
Tradition är bra – men vilken?
En vanlig poäng ifrån konverterarna är att vi evangelikala förlitar oss endast på Bibeln och inte på kyrkans tradition, att vi gått för långt på ”Sola Scriptura”, skriften alléna. Jag är medveten att Gud använde traditionen för att ge oss Bibeln, och jag tror inte många evangelikala är respektlösa
gentemot traditionen, det är den Romersk Katolska traditionen vi avvisar på grund av 1700 år av allt mer Bibelfrånvända doktriner som lagts till evangeliet.
Att någon skulle uppleva en välsignelse i handpåläggning i den apostoliska successionen är märkligt. I den långa rad av påvar som lagt händerna på nästkommande generation har vi Stephanus VII, som ledde kardaversynoden där man grävde upp den tidigare påven Formosus ruttnande kropp för att ställa honom tillrätta för villoläror. Man tog av hans gravkläder och klädde honom i påvedräkten, satte honom på tronen, där han dömdes till helvetet. Detta skedde två gånger och var gång kastades han i floden Tiber, den flod man nu använder för att symboliskt tala om konverteringen till Rom, “korsa över Tiberfloden“.
Sedan har vi Johannes XII, som förblindade en kardinal och kastrerade en annan, eller Innocent III, som anses ha varit skyldig till att ha dödat en miljon människor under en 20-årsperiod. Det är i denna successionen av handpåläggning man vill ställa sig. Själv föredrar jag en personlig upplevelse av Jesus Kristus. För mer om påvedömet läs Dark History of the Popes: Vice, Murder and Corruption in the Vatican.*
Ett annat problem ibland konvertiterna är att man inte tycks ha förstått att när Bibeln översattes till svenska eller engelska fanns det ord som aldrig översattes. I Sverige försvenskade man till grekiska eller latinska ord. Bland dessa ord märker vi apostel, pastor, dop och biskop. Biskop betyder “övervakare“, alltså den som har det övergripande ansvaret. Apostel betyder, den som är utsänd, pastor betyder herde, och dop kommer från doppa och liknas vid begravning – vi är begravna med Kristus. När Karlendal säger att frälsningen är i dopet tycks han inte ha insett att det grekiska ordet “baptizó“ inte alltid handlar om vatten- dop, utan lika ofta om att vi är begravna med Kristus. Då är det sant att frälsningen är i dopet; vi – vårt gamla jag, vår skuld och synd – är begravna med Kristus.
Lyd Gud – Lyd Biskopen?
Enligt kyrko-historien var Ignatius av Antiokia, ungefär 75 år efter Jesu uppståndelse, den som ändrade den nytestamentliga bilden på biskopen från en andlig funktion till också en positions-titel. En biskop var nu en auktoritet, som krävde diktatorisk lydnad. Ingnatius skrev att den som lyder Gud lyder biskopen, och att den som älskar Gud älskar biskopen. Gud och biskopen blev synonyma. Om vi tänker på hur snabbt kristna traditioner kan förändras på några årtionden i vår tid, blir vi inte förvånade över hur snabbt förändringen kom efter Paulus och apostlarna dog.
Pedofila präster
Kristna tidningar i Sverige tycks helt blunda för varningar som är vanliga i andra länder. Jag tänker då på hur många präster som varit involverade i pedofili. I boken “Sex, priests, and secret codes“,* dokumenterar författarna Thomas Doyle, Richard Snipe och Patrick Wall att detta varit ett välkänt problem i RKK sedan 300-talet. Varje gång det har blivit allmänt känt lovar RKK att få slut på detta onda, men så snart den första chocken har gått över börjar man täcka upp det igen.
Doyle är en dominikansk präst med stor erfarenhet inom det katolska rättsväsendet. Han har varit anställd på Vatikanens ambassad i Washington, och har gjort intervjuer i mer än 2000 fall, där barn har utnyttjats sexuellt av präster. Snipe var en benedektinermunk i arton år och har sedan dess varit professor på katolska universitet. Han har givit expertvittnesmål i mer än 200 fall där barn har utnyttjats sexuellt av präster. Wall har också varit benedektinermunk och är medlem av den katolska institutionen, Cannon Law of America. Även han har gett vittnesmål i mer än 200 fall där barn har utsatts för pedofili. Att alla dessa författare har varit och är ledare i RKK ger tyngd till bokens historiska vittnesbörd. Böcker som denna, och det finns många, borde komma ut på svenska eller åtminstone rescenseras i kristen press i Sverige.
Katolsk apologet konverterar och blir Anglikan
Ett annat ämne som inte kommer fram mycket i svensk kristen press är RKK:s dubbla standard när det gäller homosexualitet.
Å ena sidan fördöms homosexualitet, medan nästan alla rapporter pekar på att homosexualitet florerar inom RKK.
Michael Coren är känd inom religiösa sammanhang i Kanada. Han har under ett par årtionden varit RKKs mest synlige försvarare och apologet i Kanada. 2011 gav han ut boken Why Catholics are right* (Varför katoliker har rätt), rekommenderad av den katolske ärkebiskopen i Denver. Jag var i polemik med Coren för några år sedan angående om frälsning endast finns i RKK.
Inte undra på att många var förvånade då Michael Coren tidigare i år meddelade att han konverterat från RKK till Anglikanska kyrkan. Han gav som orsak RKK:s skrymteri när det gäller homosexualitet. I en artikel som citerades i flera av Kanadas största dagstidningar skrev han: jag har talat inför hundratals katolska grupper och församlingar genom åren och jag uppskattar att en tredjedel av prästerna är homosexuella. Han citerade kollegor som anser att det rör sig om 50% av prästerna. Coren tror att många lever i celibat, men långt ifrån alla. Han berättar om ett fall då en präst i Kanada i själsångest ansökte om att få sluta sin tjänst för han var homosexuell, men att biskopen istället rekommenderade att han skulle få ett mer avskiljt prästboställe på landet där han kunde få bo privat med sin älskare.
Hur förhåller sig verkligheten? Eftersom kristenheten i Sverige är så intresserad av RKK borde man undersöka detta. Bishopaccountability.org har mycket information. Kanske Dagen eller Världen Idag kunde satsa på en serie av artiklar? Själv är jag glad att homosexuella kommer till vår församling varje söndag. Alla är varmt välkomna. Vi försöker inte fram-tvinga någon förändring hos den som är homosexuell, men vi vet att evangelium om Jesus har sådan kraft i sig att det kan förvandla människor.
Var finns de röster som varnar för det onormala i att präster ger celibatlöfte? Paulus kallar det en demonisk lära (1 Tim 4:1-3).
Hur blev det så här?
När man tar upp ämnen som jag nu vidrör kallas man snabbt en rabid antikatolik. Det blir inget samtal om sakfrågorna, utan ett personligt mot-angrepp. Jag har inga problem med katoliker. Min egen församling har hundratals människor ifrån RKK bakgrund och våra möten besöks ständigt av katoliker. Jag har tidigare uttryckt min uppskattning för Franciscus I. I en av våra kampanjer i Indien, var den katolske ärkebiskopen med, och flera gånger har RKK präster varit med i kampanjkomittéen. Kort sagt, jag tror på gemenskap över alla gränser, alltmedan jag själv vet vad jag tror på.
Andlig fattigdom i Sverige?
Vad är den andliga fattigdomen i Sverige som skapar grogrund för att troende vill konvertera till RKK? Hur lyckas personer som Ulf Ekman och Mikael Karlendal att “koka grodan” så sakta att många inte ens märker kokningen? Var finns de pastorer inom trosrörelsen som på 90-talet sa att de skulle inta Sverige med evangeliet? Vad har hänt med dem?
ETAL satsar på Jesus och evangeliet
Nog nu om detta. Oavsett hur andra gör, fortsätter vi (ETALs understödjare) med evangeliets spridning.
Inom några dagar drar vi till Indonesien på 4 kampanjer och seminarier. Sedan ar Taina och jag i Kuala Lumpur på en möteshelg och fortsätter därifrån till Guinea, Väst Afrika. Läs noga uppropet angående Guinea. Detta är ett skriande behov!
Till sist ett ord av hopp. När pendeln har svängt så långt det går åt ena hållet, svänger den alltid tillbaka. Kanske är kristenheten i Sverige så utbränd och besviken att det är dags att pendeln svänger tillbaka. Säkert är det redan på gång. Må evangeliets eld brinna över hela Skandinavien. Må katoliker, protestanter och alla andra, inklusive oss evangelikala, få upptäcka verkligheten i Kristus.
Artiklar Nyheter