”Kristendom” och ”evangelium” används ofta synonymt, men betyder orden egentligen samma sak? Jesus nämnde aldrig ord som ”kristen” eller ”kristendom”, men Han talade mycket om ”evangelium”. Idag är läget det motsatta. Vi talar mycket om kristna värden, kristna kyrkor, kristen lära etc. Men evangelium varken definieras eller talas det så mycket om. Vad betyder dessa ord för oss kristna och vad betyder de för samhället i stort?
Jag hävdar att evangelium står i motsatsförhållande till alla religioner. Kristendom borde därför uppfattas som helt annorlunda jämfört med andra religioner. Dock är det inte så. På grund av avsaknaden av evangelium i den kristendom som ofta presenteras ser många inte någon skillnad mellan kristendom, islam, hinduism och buddism; man menar att alla religioner är de samma. Med detta sagt, låt oss nu titta på vad det är som gör evangelium unikt.
RELIGION HAR SITT URSPRUNG I DET MÄNSKLIGA SINNET, MEDAN EVANGELIUM BÖRJAR MED GUD. Religion handlar om mänskliga försök att förklara hurdan Gud är och hur man kan få Guds favör. Den universella slutsatsen, som tyvärr har många kristna anhängare, är att Gud är missnöjd med mänskligheten på grund av synd. För att ’behaga Gud’ ska olika andliga övningar utföras. Häri ligger kärnan i all religion; kombinationen av en arg och missnöjd Gud och människans brottning med skuld, skam och mindervärdighet. Religiösa ledare, allt ifrån rabbiner och präster till gurus och självutnämnda profeter, spelar på skuldkänslor för att motivera till ’andliga’ prestationer.
Evangelium krossar religionens grundvalar. Berättelsen om hur Gud genom ”ett enda offer”, ”en gång för alla” tog bort mänsklighetens synd, gör om intet själva syftet för en religion. I och med att Jesus absorberade världens synd, då Han ”i sin kropp bar våra synder upp på korsets trä”, är syndproblemet avklarat, och då blir religions-konceptet om en missnöjd Gud och människans vältrande i skuld och skam irrelevant. Nu är fokus istället att presentera dessa ofattbart goda nyheter och att inbjuda till omvändelse ifrån döda (religiösa) gärningar (Hebr 6:1). Vem som vill har nu, fritt och för intet, tillträde till nådens tron. Vägen till Gud är öppen för ”alla som vill”. Detta utesluter all egen berömmelse. Ingen har rätt att se ner på någon eller att se sig som förmer än någon annan. Evangelium har ”jämnat spelplanen”.
Religion säger att vi blir accepterade av Gud om vi beter oss enligt en viss standard, ”gör si och gör så” så blir du välsignad, medan evangelium är att vi är accepterade av Gud på grund av vad Jesus har gjort.
RELIGION GÅR HAND I HAND MED ELITISM. Ledaren – en präst, pastor, påve eller guru – anses stå närmare Gud och mer kvalificerad att mottaga Guds välsignelser. Endast en utvald grupp tillhör ”prästerskapet” och religionsutövare är ofta tacksamma att någon annan går till Gud å deras vägnar. Att använda sig av en mellanhand, någon som står närmare Gud än jag själv, är en central tanke i all religion. Evangelium är raka motsatsen; alla känner vi Gud, från den minste till den störste. All elitism är utesluten för vi är alla präster inför Gud, även den mest enkla människa har direktkontakt med Gud genom Jesus.
RELIGION FOKUSERAR PÅ VAD VI INTE HAR, MEDAN EVANGELIUM BESKRIVER VILKA VI ÄR OCH VAD VI HAR I KRISTUS JESUS. Religion betonar att vi inte har ”kraften”, ”smörjelsen” eller ”väckelsen”. Gud ses som svår att få tag på; vi ska jaga efter Gud, för att få Hans välsignelse över våra liv. Paulus säger raka motsatsen när han inleder Kolosserbrevet, ”Till de heliga i Kolosse, de troende i Kristus”. Innan aposteln korrigerar något, deklarerar han att de är ”heliga”. Detta måste ha varit ljuv musik för kolossernas öron. Församlingen hade blivit infiltrerad av falska lärare som fokuserade på vad de saknade. Men nu kom Paulus med bekräftelse att de verkligen var ”heliga” och ”i Kristus”.
Vissa menar att uttrycket ”i Kristus” betecknar en mystisk teologisk position och att vi egentligen inte är i Kristus ”erfarenhetsmässigt”. Men Bibeln gör inte skillnad på ”positionellt” gentemot ”erfarenhetsmässigt”. Paulus poängterar ”i Kolosse … i Kristus”. Detta är förundransvärt. Kolosse var en liten stad som dominerades av romersk religion, frygisk filosofi och avgudadyrkan, men mitt i denna ogudaktiga miljö fastslås att stadens troende är ”i Kristus”, just där de befinner sig.
Mönstret är att innan Paulus tar upp områden som behöver justeras, etablerar han de troende i evangeliets sanning, att de är i Kristus. Falska lärare, däremot, börjar med att peka på tillkortakommanden som skall övervinnas genom olika andliga ansträngningar. Betoningen ligger på att vi behöver mer kraft, mer kärlek, mer tålamod, mer av Gud, medan evangelium är att vi redan har allt, men vi behöver upptäcka vad vi har.
RELIGION SER HELGELSE SOM EN ANSTRÄNGNING, MEN EVANGELIUM SER DET SOM GUDS VERK I OSS, AV NÅD. Istället för att försöka leva upp till en viss måttstock, är det Kristus i oss, som producerar helighet och goda gärningar. Andlig mognad mäts inte i utvärtes andliga prestationer, men handlar om att vi förstår vår egen totala hjälplöshet och oförmåga, och överlämnar oss till Jesus för att Han ska älska, tro, tänka och tala genom oss.
Religion frågar hur vi ska leva, medan evangelium först och främst handlar om varifrån livet kommer. Det viktigaste är inte vilken kran man får vattnet ifrån, utan vattnets källa. Glaset och kranen kanske är rena, men om reservoaren är smutsig blir vattnet ändå förorenat. Bibeln frågar ”inte plockar man väl vindruvor från törnbuskar?” Naturligtvis inte. Om man så häftar fast 1000 vindruvor på en törnbuske, är det fortfarande en törnbuske. Man kan sätta religiösa tvångströjor på människor, men detta gör inte någon till en kristen.
Både den kristna religionen och evangelium är överens att god moral är viktigt. Skillnaden ligger i hur god moral förverkligas. Är det undervisning om moral och budord, eller är det evangelium om Jesus Kristus som producerar en god moral?
Fokuset på egen prestation gör att ”självhjälpsfilosofi” är populär ibland kristna. Går man in i en kristen bokhandel blir man nästan yr av produker som handlar om hur vi ska förbättra oss själva. Evangelium handlar om att Jesus i oss är nyckeln till positiv förändring.
RELIGION PLACERAR GUD PÅ UTSIDAN. Gud är ”där borta”, ”där uppe”, ”ovan där”, tittandes ner på oss. En typisk bön inför en gudstjänst kan låta så här: ”Himmelske Fader, kom och möt Ditt folk idag. Låt Din smörjelse komma. Kom, Herre mitt ibland oss.” Trots de goda intentionerna uttrycker denna bön att varken vi är med Gud, eller Han med oss. Han är inte här utan någon annanstans, men förhoppningsvis ska vi alla komma lite närmare genom dagens gudstjänst. Sånger som ”Jesus kär gå ej förbi mig” appellerar till våra känslor, den är en av mina favoriter, men uttrycker ändå tanken att Jesus är en tillfällig besökare i våra liv. Han är inte närvarande, åtminstone inte 24 timmar om dygnet. Med Gud på utsidan blir bön att sända upp en begäran och sedan vänta på svar ifrån himlens postverk, istället för en intim relation med Honom som aldrig lämnar oss.
Nästan alla religioner har denna separations-ide, att Gud är långt härifrån. För judarna fanns Gud i tabernaklet eller i templet, för samariterna på berget Gerassim, för muslimer finns han i Mecka och hinduerna söker efter gud i Varanasi vid floden Ganges. Gud är någon annanstans, men inte här, inte med oss och definitivt inte i oss. Kontrasten med evangelium är solklar; Kristus i oss, vårt härlighets hopp (Kol. 1:27). Den gud som är långt borta är skrämmande, fördömande och omöjlig att behaga. Det var därför Frälsaren kom (Joh 1:18). Jesus är Gud ifrån Gud, som visar oss vem Gud verkligen är; kärleksfull, nådig, närvarande och sökande efter det förlorade tills Han finner det.
RELIGION FOKUSERAR PÅ YTTRE SYMBOLER, MEDAN EVANGELIUM VISAR DEN INRE VERKLIGHETEN. När kraften i det inre livet förminskas växer de yttre symbolerna i betydelse. Jesus eller apostlarna klädde sig inte med speciella hattar, skrudar, stavar eller prästkragar. När uppenbarelseljuset slocknar blir liturgi och yttre ordningar det viktiga. Några menar att de genom ikoner ser in i mysteriet om Gud, men det är ju i motsats till evangelium. Paulus är klar, mysteriet har uppenbarats i och med Kristus och är inte ett mysterium längre. (Kol 1:25-27)
Jag har inga problem med yttre symboler i sig. På ETALs ”Vänskaps-middagar”, där jag presenterar evangelium för präster, immaner, mullor och gurus, ser jag alla möjliga utstyrslar. Genom färgen eller storleken på hatten och rocken kan man ofta bedöma vilken ranking var och en har inom sin religion. För evangeli-troende känns detta helt irrelevant. Detta är ju endast religiös tradition och ingenting av intresse för oss som tror på evangelium.
Nyligen läste jag en artikel i en svensk kristen dagstidning om ett ekumeniskt möte mellan den syrisk-ortodoxa traditionen och svensk pingsttradition. Enligt bilden i tidningen kom den ortodoxe biskopen klädd i enlighet med sin tradition, medan pingstpastorn såg ut som en luthersk präst. Tydligen var den ortodoxa biskopen trygg i sin tradition, medan den svenske pingstpastorn inte verkade ha koll på sitt eget pingstarv; att vi alla är kungar och präster i Kristus, och vi behöver inga utstyrslar eller prästkragar. Enligt artikeln verkade det som om pingstvännerna fick smaka på ortodox tradition, men de ortodoxa fick tyvärr inte smaka på pingst.
Har du märkt i ”enhets”-sammanhang att det alltid är evangeli-troende som ska ändra på sig? Vi ska lyssna på ortodoxa och katolska liturgier, men vi får inte predika om att bli ”född pa nytt” och öppet inbjuda till frälsning, eller bedja för sjuka och ta fram vittnesbörd om frälsning och helande. Det är alltså ingen ömsesidig öppenhet. Det är vi som ska på studie-besök till Vatikanen, för att lära känna våra ”rötter”. Intressant tanke, eller hur? Vi är alltså de rotlösa. Det är inte så länge sedan vi upplevde att katoliker i tusental kom på evangeliska möten, blev frälsta och ande-döpta och upptäckte sina rötter i Jesus istället för Maria. Vad har hänt? Hur blev vi evangeli-troende så rotlösa och ifrågasättande av oss själva? Vi måste återuppptäcka evangelium.
RELIGION HAR ETT JORDISKT HUVUD, MEN TROENDE ÄR DIREKT-KOPPLADE TILL FÖRSAMLINGENS HUVUD, JESUS KRISTUS. I enhetens namn hävdar vissa att kristenheten måste samlas under en ledare, en gemensam röst. Vem skulle denna enande gestalt kunna vara om inte påven? Det finns en klar agenda för detta i Skandinavien idag. För ett rotlöst folk, som inte känner sin egen väckelse-historia, kan idén verka lockande. Varför inte komma in under påven? Några tankar angående detta:
Hela påve-tanken strider mot Nya Testamentet. Den romersk-katolska läran hävdas att påven är ofelbar i tros- och moralfrågor, om än inte fullkomlig i liv och vandel. Tanken är att Jesus gav oss den katolska kyrkan och Simon Petrus som dess första påve. Kyrkan och följande påvar gav oss Bibeln. Följaktligen bör vanligt folk inte läsa Bibeln utan överinseende från lärare som är godkända av Vatikanen. Alla måste på detta sätt komma in under kyrkans jordiska huvud.
Att påven skulle vara ofelbar i lärofrågor är mycket intressant med tanke på att Simon Petrus själv blev strängt tillrättavisad av Jesus direkt efter sin ”påve-invigning” då Jesus sade: ”Gå bort ifrån mig satan” (Matt 16:23). Petrus blev igen tillrättavisad av Paulus för att han inte ”höll sig till evangeliets sanning”. Så ”ofelbar” var alltså den ”förste påven”.
Kolossebrevet gör det väldigt klart att vi alla är i direktkontakt med Honom som är huvudet, Jesus själv. Låt ingen nedvärdera din personliga Jesus-relation, genom att forcera in dig i ett religiöst system, utan håll dig till Honom.
RELIGION SÖKER INDIVIDUELLA LÖSNINGAR, medan evangelium proklamerar att alla problem är lösta genom en enda individ, Jesus Kristus. Om någon lider av förkastelse söker man efter en speciell smörjelse att ta itu med förkastelse. Om bitterhet är problemet letar vi efter en specialist inom det området. Gäller det helande, söker vi någon med helandesmörjelse. Evangelium inkluderar alla problem i den synd som blev bestraffad i Jesu kropp på korset. Gud tog itu med mänsklighetens problem genom att vi blev förenade med Jesus i Hans död. Vi läser, ”Ni har dött och ert liv är dolt med Kristus i Gud” (Kol. 3:3). Här finns en befriande sanning. Tro att du dog med Kristus och att du nu är gömd i Honom. Detta ger en enorm grundval och styrka i ditt böneliv och i din tjänst för andra.
RELIGION HOTAR, MEN EVANGELIUM VÄLKOMNAR. När Mose kom ifrån Sinai berg med lagens härlighet på sitt ansikte flydde folket. När Jesus, däremot, kom från förklaringsberget med det nya förbundets härlighet skinande i sitt ansikte sprang folket emot Honom. Det är varken lagiskhet eller mänsklig visdom, som kommer att dra folk tillbaka till kyrkan, men när Jesus får synas lockar Han.
RELIGION BEDRAR, MEDAN EVANGELIUM I SANNING ÄR GUDS KRAFT TILL FRÄLSNING. Paulus varnar de troende i Kolosse från att låta sig luras av någon som ”ger sig hän åt ödmjukhet och går upp i syner av änglars tillbedjan och som utan orsak är uppblåst i sitt köttsliga sinne”. Han går vidare med att säga att religion innebär regler och människobud, ”Det ska du inte röra, det ska du inte smaka, det ska du inte ta på” osv. De här sakerna ”uppfattas visserligen som ’vishet’ med sin självvalda gudstjänst, sin ’ödmjukhet’ och sin späkning av kroppen, men det har inget värde, utan är bara till för att tillfredsställa det köttsliga sinnet” (Kol 2:18-23). Kraften ligger inte i våra ansträngningar, men i vad Jesus gjort för oss.
Evangelium är Skandinaviens hopp!
* Religion kommer från latinets ”relegere” vilket betyder ”binda upp” eller ”återkoppla”. Ordet användes bland annat i en medicinsk kontext, till exempel för att ”binda upp” ett brutet ben.