Guds vision är världen

Gud är intresserad av världen – hela världen. Jesus sa: “Gå ut i hela världen och predika evangeliet!” Gud älskar varje människa. Han tänker inte smått och har inte bara en lokal vision – Gud tänker på alla människor. Jesus gav sitt blod, dog och uppstod igen, inte för endast en religion, eller för en folkgrupp, men för varje människa. Jesus sa att hans ord är säden, och världen är åkern.

Guds intresse för nationerna beror på människorna som lever där. Eftersom Gud är intresserad av varje person är han intresserad av Skandinavien med nästan 27 miljoner människor (inkl. Finland). Om Gud bryr sig om Skandinavien, så bryr han sig också om Frankrike med 67 miljoner, Nigeria med 191 miljoner, samt Brasilien, Pakistan och Indonesien, som var för sig har mellan 200 och 300 miljoner invånare. Gud är intresserad av och tänker på Indien med 1 370 000 000 dyrbara individer, och Kina med 1 434 000 000 människor. Jesus sa att en människa är värd mer än all världens rikedomar. Det finns ingen begränsning i Guds vision; den omfattar hela världen, var och en av de nästan 8 miljarder människor som lever nu.

 En del kristna har bara en begränsad, navelskådande vision. När de ber så ber de för sig själva och sina behov, ”Gud välsigna min familj, mitt arbete, min tjänst.” Många har inte i sin vildaste fantasi kommit i närheten av att se vad Gud ser. Andra troende ser lite längre, och de ber kanske: ”Gud välsigna min granne, min församling och min stad.” En del kanske ser sitt land eller sin kultur och när de ber så säger de: ”Gud välsigna vårt land, välsigna vårt folk.” Men de ser fortfarande inte så som Gud ser. Guds vision är större; den omfattar varje folkgrupp, varje man, kvinna, pojke och flicka.

 Många pastorer ser inte Guds vision; de ser sin predikstol, sin tjänst och sin församling. Att se med Guds ögon är att se världen. När jag som tonåring gick ut i heltidstjänst i Kanada hade nästan varje församling, även de som var små, en kassa för yttre mission, alltså mission i länder bortom vår världsdel. Det kändes naturligt för mig som var uppvuxen i svensk frikyrklighet. Idag finns det många stora och ekonomiskt rika församlingar med 10–20 000 medlemmar, som inte har någon yttre mission, utan endast satsar att nå de människor som bor i deras eget geografiska område. När de talar om mission, så hänvisar de till någon lokal utåtriktad verksamhet, kanske en pannkaksfrukost i ett bostadsområde för låginkomsttagare, eller lanseringen av en utpost i en annan del av staden. Det faktum att miljarder människor lever i områden där det är näst intill omöjligt att de kommer få höra evangeliet, är inget som bekymrar dem.

 Tionde?!

En del praktiserar tionde-givande, alltså att 10% av medlemmars inkomst tillhör den lokala församlingen. Tanken är alltså att pengarna ska gå till den lokala verksamheten. Mission menar man ska finansieras genom gåvor utöver tiondet. Det finns inget som stöder dessa tankar i Skriften. Kanske vi skulle säga att tiondet tillhör den lokala församlingen och att pastorns och de anställdas löner ska komma ifrån extra gåvor? Eller att kostnader för byggnader, eftersom kyrkan inte är en byggnad, endast borde finansieras genom extra gåvor? Varför läggs yttre mission utanför den lokala församlingens budget, som något extra? Det är en djävulsk missuppfattning! Verkligheten är att missionen är församlingens högsta uppdrag, liksom det var i den lokala församlingen i Antiokia.

 Utan vision

Varför är det viktigt att se Guds vision? Därför att utan vision bland oss troende får miljarder människor aldrig upptäcka Guds oändliga kärlek för dem personligen. Utan vision blir miljarder förpassade till att klättra på en religiös stege av goda gärningar för att behaga en vred gudom, bara för att misslyckas och sedan försöka klättra tillbaka upp igen. Utan en vision, kommer miljarder fortsätta att leva i fruktan, förkastelse och fördömelse, utan att få sina ögon öppnade för verkligheten att synd, skam och skuld har tagits bort av Kristus.

 Jesus kände till vår motvillighet till att se som Gud ser, när han sa: Säg inte, ’Det är fortfarande fyra måna-der kvar till skörden’? I slutet på 1980-talet sa många att innan år 2000 skulle mycket hända inom mission och evangelisation. När sedan år 2000 väl kom talades det istället om att år 2020 skulle vi han nått långt när det gäller att slutföra missionsbefallningen. Nu är 2020 här och vissa har börjat prata om 2030 eller 2040. Vi har en benägenhet att skjuta saker på framtiden. Jesu ord är mer aktuella än någonsin: Men jag säger, se er omkring! Fälten har redan ljusnat och är mogna för skörd. Joh. 4:35.

 Guds tid är nu!

 Gud gör anspråk på världen, Jorden är Herrens och allt vad därpå är, och alla människor som bor på den. Jesaja profeterade Guds vision:  Vänd er till mig för att bli räddade, alla från jordens ändar! …Alla människor ska böja knä inför mig, och alla ska komma till mig med sin bekännelse, Jesaja 45:22-23.

 Inte en smula av Livets bröd

Jesus hade stor framgång i Kapernaum, hela staden samlades för att lyssna till honom, och många blev helade. Detta var en stor möjlighet och Jesus kunde ha stannat kvar länge i Kapernaum. Men tidigt nästa morgon lämnade han staden och lärjungarna letade efter honom, och när de hittade honom sa de: Alla söker efter Dig. Jesus svarade:  Vi går till nästa stad … så att jag kan predika där också. Det är därför jag har kommit, Markus 1:37-38. Jesus tänkte på nästa person, nästa stad och nästa folkgrupp, och vi gör väl i att minnas att Jesus Kristus är densamme, idag, igår och för evigt. Han är fortfarande intresserad av att evangeliet ska vidare.

Vi två tillfällen läser vi hur Jesus mättade folk-skarorna. Lärjungarna delade ut brödet, och vid båda tillfällena blev alla mätta, varenda människa. Tänk om lärjungarna endast hade delat ut brödet och fiskarna till de på främsta raden. Efter att de fått en portion skulle de få ytterligare en portion, igen och igen. Snart hade det kommit ett rop från den 2:a, den 3:e, den 10:e och den 50:e raden, ”detta är orättfärdigt, vi har inte ens fått en brödsmula.”

Detta beskriver vår situation. Söndag efter söndag förbereder tiotusentals pastorer och predikanter predikningar, som levereras med stor vältalighet. Vi ger livets bröd till de på främsta raden om och om igen, utan att tänka på de i de bakre raderna, de som aldrig har hört.

Denna frestelse – att inte se såsom Gud ser – påverkar oss, vi som lever i Västvärlden. I dagens Europa finns många storstäder med stora kyrkor, där kristna vecka efter vecka får njuta av lovsång och tillbedjan, och väl förberedd undervisning. Men i just dessa städer finns det stora folkgrupper som har emigrerat under de senaste årtiondena och som nu lever sina liv där, utan att någonsin höra evangeliet.

 Det finns andlig impotens! Tanken på världen och missionsbefallningen verkar vara långt borta från många kristnas sinnen. Till och med församlings-plantering har reducerats till en strävan efter en marknadsandel bland de som redan är troende. Det är mycket lättare att starta en ny församling genom att dra människor som redan är troende; de är ju vana vid att att offra och närvara vid gudstjänster. Likt den rike mannen lägger vi ofta inte märke till den andlige tiggaren, precis vid vår tröskel.

 Problemets kärna

Frestelsen att nonchalera dem som aldrig har hört evangeliet är ännu starkare när det handlar om dem som lever bortom våra geografiska områden. Har du hört ropet från de som sitter på de bakre raderna, de vars andliga ögon aldrig har upplysts om verkligheten i Kristus?

 Har du hört ropet ifrån de onådda?

När Jesus undervisade, predikade och helade, var han rörd av medlidande, eftersom människorna var som får utan en herde, sårade och sargade. Jesus sa till sina lärjungar: Skörden är stor men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd, Matteus 9:35-38.

 Här är problemets kärna: arbetarna är få.

 Aposteln Paulus delade samma tankar: Men hur ska de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på?
Och hur ska de kunna tro på den som de inte har hört?
Och hur ska de kunna höra om ingen predikar? Och hur ska några kunna predika om de inte blir utsända?
Som det står skrivet: Hur ljuvliga är inte stegen av dem som förkunnar det goda budskapet! Romarbrevet 10:14-15.

 Den Helige Andes dynamit

Dopet i den helige Ande är för att ge troende kraft till att vara med i Guds vision. Jesus sa: Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.

 Var gång Jesus talade om att evangelisera världen, lovade han också att den helige Ande skulle ge kraft till uppdraget. Det grekiska ordet för ”kraft” är dunamis, varifrån vi fått ordet dynamit. 

Dynamit är farligt och den helige Andes andliga dynamit är farlig för religiös institutionalism, försoffning och likgiltighet. Denna dynamit spränger dig loss från en tråkig, alldaglig, religiös existens och in i en fruktbärande tjänst för evangeliet. Den helige Andes främsta syfte är att nå världen med evangelium. På Pingstdagen talade de i tungor och prisade Herren, men detta var bara det första tecknet på att den helige Ande hade kommit. Det stora tecknet var att deras hjärtan hade blivit fyllda av kärlekens flod, som drev dem att ta evangeliet till världen. Om vi inte blir involverade för evangeliet kommer vår upp-levelse av den helige Ande snabbt att stagnera.

I Israel är Galileiska sjön full av liv, medan Döda Havet blir mindre för varje år som går. Vad är skillnaden? Galileiska sjön har både inflöde och utflöde, medan Döda Havet bara har inflöde. Det förlorar sitt vatten genom avdunstning och blir bittert och salt. Det är en bild av det kristna livet när vi bara har inflöde av Guds liv, men inget utflöde av att ge vidare det vi har till andra; vi snöar in oss på sidospår, blir bittra och tappar glädjen.

• Dopet i den helige Ande, utan missions-befallningen, leder lätt till ett självfokuserat gudstjänstliv.
• Missionsbefallningen, utan dopet i den helige Ande, är en omöjlig uppgift, där troende är dömda att misslyckas.
• Dopet i den helige Ande, tillsammans med eld i våra hjärtan att fullborda missionsbefallningen är nyckeln till en tjänst som berör världen.

 Uppropet gäller alla

Jesaja sa: Herre, här är jag, sänd mig.

Aposteln Paulus sa: Jag var inte olydig mot den himmelska visionen.

Om du är pensionär, medelålders, ung eller gammal, singel eller gift, alla behövs i det stora uppdraget – missionsbefallningen. Jag menar inte att alla ska resa till en annan kultur och predika evangeliet, men alla troende ska vara med på något sätt. Här är fyra nyckelord:

Se! Lyft blicken och våga se skörden.

 Bed!  Vi kan alla bedja, och bed speciellt för arbetare till skörden.

 Gå! Guds kallelse kommer till många att ”gå ut”.

 Sänd!  Var med och offra dina resurser för att sända ut någon annan.