\”Men så kan man väl inte tolka bibeln?\”
I del 2 av denna artikelserie framförde jag tanken att uppmaningen till syndabekännelse i 1:a Johannesbrevets första kapitel troligen inte är riktad mot sanna troende utan mot de villolärare som försökte infiltrera församlingen. (Klicka här för att komma till artikeln.)
”Det är farligt att tolka bibeln på detta sätt”, argumenterar någon. ”Att säga att vissa versar gällde de personer som åsyftades där och då, medan de inte kan tillämpas gentemot oss rakt av idag, är väldigt farligt”. Jag kan delvis förstå sådana farhågor. Risken med ett sådant synsätt är att vi alla börjar ignorera versar som utmanar vårt kött eller vår bekvämlighet för att bara ta till oss sådant vi själva ”vill höra”. Låt mig göra fullständigt klart att jag absolut inte förespråkar en sådan bibeltillämpning.
Men faktum är att ALLA personer som kommer med liknande invändningar själva läser bibeln ”selektivt” på ett eller annat sätt – man har bara inte insett det.
Jag menar att det är farligt att inte tolka bibeln utifrån det ljus som bibeln själv ger om bakgrunden och sammanhanget till vad som sägs. Tar man inte detta i beaktande kommer man att hamna förskräckligt fel.
Viktiga principer för bibeltillämpning
För att tillämpa enstaka bibelversar rätt behöver man ha kännedom om det följande:
1) Vad är sammanhanget? Enstaka bibelversar, tagna ur sin kontext, kan missbrukas hur mycket som helst. För att tillämpa bibeln rätt behöver man ha en övergripande förståelse för bakgrund och sammanhang.
2) Vem talar? Ibland citeras faktiskt djävulen i bibeln – till exempel vid det tillfälle då Jesus frestades i öknen. Ingen vill väl påstå att vi ska ta vad djävulen säger i bibeln som ett tilltal från Gud till oss idag? Nej, vi behöver ha koll på vem som säger vad.
I Jobs bok får några av Jobs vänner uttala sig i ett flertal kapitel, men i slutet av boken förklarar Gud att vad de sagt inte kom från Honom. Alltså kan man inte bygga sitt liv på Jobs vänners utsägelser. Sammanhanget uppenbarar nämligen för oss att de hade fel.
3) Vem talas det till och när sägs det – före eller efter korset?
Jesus själv kallade en kananeisk kvinna för ”hund” när hon kom och bad Honom bota sin dotter som var besatt av en ond ande. Vi som har fått ljus över det nya förbundet vet att Jesus endast kunde uttala något sådant före korset. I och med korset revs nämligen skiljemuren mellan jude och hedning ner (Ef. 2:14-18) och alla, såväl jude som grek, har fritt tillträde till Gud genom Jesu Kristi blod. Innan korset befallde Jesus sina lärjungar att endast predika ”till de förlorade stammarna av Israels hus”. Efter korset ändras allt till: ”Gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar”. Vidare kallar Jesus fariséerna för ”huggormars avföda” och ”vitkalkade gravar”. Detta är knappast vad han säger till de som tillhör Honom idag (kanske säger Han det fortfarande till självrättfärdiga, religiösa, människor, dock).
Paulus ber vid en speciell tidpunkt Timoteus att ta med hans kvarlämnade mantel och pergamentskrifter. Vid ett annat uppmanar han troende – i den kontext som existerade där och då – att ”hälsa varandra med en helig kyss”. Vidare uppmanar han kvinnor att ”tiga i församlingen”. Givetvis kan Gud tala till oss på olika sätt genom dessa verser idag, men de flesta är nog överens om att detta var specifika uppmaningar till specifika personer i ett specifikt sammanhang.
Psalmisten som skrev Psalm 137, som beskriver fångenskapen i Babel, förespråkar att Babels späda barn ska krossas mot klippan. Jag tror vi alla är överens om att vi i det nya förbundet endast bör tillämpa detta bildligt; Babels spädbarn symboliserar tankebyggnader som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Vi krossar dessa mot Klippan själv – Jesus Kristus. Hur? Inte genom att gå omkring och döda spädbarn, utan genom att predika evangeliet; de goda nyheterna om Guds godhet i Kristus Jesus.
Listan kan göras hur lång som helst. I Ordspråksboken 31 uppmuntras kung Lemuel av sin mor att avhålla sig ifrån starka drycker; vin skall istället ges till de som är olyckliga och fattiga så att de kan glömma sitt elände. Knappast är det väl någon idag som tycker att vi ska servera alkohol till behövade människor som söker sig till våra kyrkor för hjälp? Denna uppmaning måste tolkas och tillämpas utifrån den information som Skriften som helhet ger oss. Det var inte Gud som sade detta, utan kung Lemuels mor.
Skrifterna pekar på Kristus
Låt mig göra klart att jag tror att hela bibeln, både gamla och nya testamentet, är av Gud och relevant för alla troende idag. Paulus säger till Timoteus: ”Hela Skriften (dvs gamla testamentet eftersom nya testamentet ännu inte existerade som en enhetlig skrift, min anm.) är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning” (2 Tim. 3:16-17). Vi behöver läsa både det gamla och det nya testamentet för att lära känna Guds natur och rådslut.
MEN, bibeln är inte i första hand en instruktionsbok för mänskligt beteende, även om vi här finner många praktiska instruktioner. Bibeln är först och främst en bok om Jesus Kristus själv – Ordet personifierad. Varje sida i bibeln, varje berättelse och uppmaning pekar på ett eller annat sätt på Honom. Allt är skapat till och genom Honom (Kol. 1:16). Jesus är universums centrum, syfte, mening och mål. Min uppmaning är därför: Upptäck Jesus i det gamla testamentet. Paulus och de andra apostlarna använde sig av Skrifterna i GT för att förklara att Jesus är Messias och visa på att lagens tid är förbi och att det numera är det nya förbundet som gäller (se t.ex. Hebr. kap 10 versarna 5-7 och 16-18).
En av reformationens grundpelare var att ”skrift ska tolkas med skrift”, dvs man måste uttolka enstaka bibelversar utifrån ljuset av bibeln som helhet. Här kommer en mycket viktig sanning: Vi som lever i det nya förbundet måste läsa allt som utspelade sig före korset, uppståndelsen och Andens utgjutande med det nya förbundets glasögon
– annars kommer vi att gå väldigt fel i vår bibeltillämpning.
När det i Moseböckerna står att upproriska barn ska straffas med stening till döds, så vet vi att detta, hur grymt det än låter, faktiskt pekar på Jesus och Hans fullkomliga offer. Han som var utan synd, oskyldig som ett barn, blev gjord till synd så att vi som tror på Honom skulle bli gjorda till Guds rättfärdighet (2 Kor. 5:21). Vi har alla varit upproriska och syndat. Vi förtjänade alla att ”stenas till döds”. Men straffet lades på Honom. Jag tror inte det finns någon troende idag som på allvar menar att dessa verser ska tillämpas bokstavligt. (Gud hjälpe oss om så vore fallet!) Detta gällde det judiska folket under det gamla förbundet.
Till och med vissa saker som Jesus sa före korset och uppståndelsen måste förstås utifrån att Hans tjänst först och främst riktades mot det judiska folket (Matt. 15:24). När den rika unga ynglingen frågade Jesus om hur han skulle få evigt liv svarade Jesus med en retorisk fråga om huruvida han hade hållit budorden. Jesus ville få denna man att inse att han inte kunde frälsa sig själv utan behövde ta emot frälsning av nåd genom tro som alla andra. När Paulus och Silas får samma fråga efter korset, hänvisar de inte till lagen, utan säger istället: ”Tro på Herren Jesus så skall du och ditt hus bli frälst!
Innebörden av att vandra i ljuset
Så tillbaka till 1:a Johannesbrevets första kapitel om syndabekännelse. I del 2 kom jag med en stark bevisföring på att uppmaningen om att bekänna synder gällde de gnostiker som vägrade att acceptera evangeliets sanning och synd, Jesus försoning och Jesu rättfärdighet. De personer i det första kapitlet som ”vandrar i mörkret”, ”inte har gemenskap med andra troende”, ”inte har renats från sina synder”, ”inte har Guds ord i sig” kan inte vara desamma som de som i det andra kapitlet ”känner Honom som är från begynnelsen, ”har fått förlåtelse för sina synder”, ”har besegrat den onde” och har ”Guds ord i sig”. Enkel logik.
Uppmaningen till syndabekännelse i 1 Joh.1:9 riktar sig till de som ”vandrar i mörkret”. Men Jesus sade: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (Joh. 8:12). Vi som följer Jesus vandrar inte i mörkret för Jesus är vårt ljus och Han är i oss och vi är i Honom! Som Jesus är, sådana är vi I DEN HÄR VÄRLDEN! Andra skriftställen visar att ljuset också är en bild på evangeliet (se t.ex. 2 Kor. 4:4-6). Slutsats: De som tagit emot evangeliet, de goda nyheterna om Jesus, vandrar i ljuset – i motsats till de gnostiska villolärarna i 1 Johannes brev som inte ville tro.
Sammanhanget om syndabekännelse i 1 Joh. kap 1 visar mycket tydligt att när vi som är troende syndar så innebär inte detta att vi därmed “vandrar i mörkret”. Pånyttfödda kristna som syndar gör detta under sin vandring I LJUSET!
”Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd” (1 Joh. 1:7).
Här ser vi tydligt och klart att bara de som vandrar i ljuset får uppleva rening från synd. Att vandra i ljuset kan alltså inte innebära att leva ett perfekt liv, för en sådan person är inte i behov av rening i Jesu blod. Religion har lärt oss att ”vandra i ljuset” innebär att leva ett liv där vi hela tiden är medvetna om våra synder och brister och jämt och ständigt bekänner dessa. Men bibeln lär oss att vandra i ljuset innebär att vandra i enlighet med evangeliets sanning; att ständigt förtrösta på Jesus och Hans fullbordade verk på korset istället för att förtrösta på egna gärningar (inklusive ständigt upprepade syndabekännelser). När vi gör detta är Jesu blod verksamt och renar oss jämnt och ständigt, 24 timmar om dygnet, oavsett hur ”duktiga” vi varit under dagen som gått. Detta är goda nyheter!
Vi har ”friköpts från mörkrets välde och satts i Guds älskade sons välde” (Kol. 1:13). Detta innebär förvisso inte att vi per automatik alltid lever eller agerar rätt i vårt kristna liv. Det har vi nog alla upptäckt vid det här laget. Oftast är våra synder och misslyckanden ett resultat av att vi inte förstått hur rättfärdiga vi verkligen är i Kristus och hur älskade vi är av Honom. Men faktum kvarstår: Så länge vår förtröstan står till Jesus och Hans fullbordade verk så vandrar i ljuset; vi är ”ljusets barn”. Detta i motsats till de som inte tror och därför vandrar i mörkret.