Ett helt nytt sätt att leva

”Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken. Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro.” (Rom. 1:16-17)

”Jag kan vittna om att de hängivet tjänar Gud, men de saknar den rätta insikten. De känner inte rättfärdigheten från Gud utan strävar efter att upprätta sin egen rättfärdighet och har inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud. Ty Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror.” (Rom. 10:2-4)

Evangeliets kärna

Religion har en lång arm. Denna långa arm befinner sig ständigt i bakhasorna på oss som upptäckt Guds nåd för att om möjligt dra oss tillbaka till en gärningsbaserad prestationskristendom där vår relation till Gud baseras på hur goda vi varit, på vad vi gjort eller inte gjort. Frestelsen att förtrösta på oss själva, vår egen förmåga, våra egna prestationer, istället för på Jesu fullbordade verk, är jämt och ständigt där.

En orsak är att hela världssystemet ända sedan syndafallets dagar är uppbyggt kring principen om ”kunskapen om gott och ont”. Även om alla lagar inte alltid är gudfruktiga, så stiftas de – åtminstone i demokratiska länder – baserat på vad majoriteten anser vara ”gott eller ont”. I varje lands lagstiftning finner vi lagar och bud som reglerar vad som är tillåtet (gott) eller förbjudet (ont) kombinerat med vad påföljden blir om man bryter mot lagen. Samma princip styr också arbetsmarknaden, skolan, idrottsliv etc. Vi belönas, i form av status, uppskattning eller pengar, i förhållande till vad vi utfört. Allt mer eller mindre kretsar kring vår prestation.

På grund av den fallna människonaturen är det nödvändigt att vårt samhälle har lagar och regler – annars skulle vi få anarki och kaos. Faran är dock att vi som kristna drar med oss samhällets prestationsfokus i vår gudsrelation. Har vi dessutom inte förstått skillnaden mellan hur Gud relaterade till Israel i gamla testamentet gentemot hur Han relaterar till oss som lever i det nya testamentets tidsålder, är det lätt hänt att vi genom vår egen bibelläsning luras in i ett sådant förrädiskt tänkande. Det gamla testamentet måste läsas och tillämpas utifrån den uppenbarelse som förmedlas i det nya. Bokstaven (lagen) dödar men Anden (nåden) ger liv (2 Kor. 3:6).

Som en röd tråd i Paulus undervisning genom hela Romarbrevet ser vi att det finns två sorters ”rättfärdighet”, två alternativa förhållningssätt till hur vi kan få gemenskap med Gud och tillgång till Hans välsignelser. Antingen går vi lagens väg, som baseras på vår egen prestation, hur duktiga vi varit på att leva upp till en viss standard, eller evangeliets väg som handlar om att Gud ger oss Jesu egen rättfärdighet som en fri gåva.

”Kristen blandreligion” tar död på Andens liv

En god vän berättade om en syn någon haft när han besökt ett känt kristet sammanhang. Rummet var fullt med människor och många olika aktiviteter pågick samtidigt. Vid en första anblick verkade allt vara bra, men vad ingen såg var att en mycket stor, osynlig, pytonorm hade slingrat sig runt hela rummet och sakta men säkert sög åt sig syret i rummet – utan att någon upptäckte det. I synen uppenbarade den helige Ande att namnet på denna orm var ”religion”. Tyvärr frodas ”religionens pytonorm” i många kristna sammanhang och tar död på Andens liv. Alla – inklusive jag själv – behöver vi vakta på oss själva så att denna ”orm av självrättfärdighet” inte får tillträde till våra egna liv.

Paulus är kristallklar över att evangeliet har att göra med ”rättfärdighet från Gud” – dvs. Guds rättfärdighet och inte vår egen baserad på vad vi själva presterat. En person som tror sig predika evangeliet, men som gör det komplicerat för människor genom att fokusera på vad de ska göra och alla steg de ska följa för att få tillträde till Gud och Hans välsignelser, predikar inte evangeliet utan ”kristen blandreligion”.

Paulus fick kriga mot dessa tendenser om och om igen för att de församlingar han startat skulle stå kvar i det sanna evangeliet om Guds nåd.

”Men jag är rädd för att liksom ormen med sin list bedrog Eva, så skall också era sinnen vändas bort från enkelheten i Kristus.” (2 Kor. 11:3, NKJ övers.)

”Jag är förvånad över att ni så hastigt avfaller från Honom som kallat er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium.” (Gal. 1:6)

”Endast det vill jag veta: tog ni emot Anden genom att hålla lagen eller genom att lyssna i tro? Är ni så dåraktiga? Ni som började i Anden, skall ni nu sluta i köttet? Alla som håller sig till laggärningar är under förbannelse.” (Gal. 3:2-3, 10)

”Och då man skildes åt, följde många judar och gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas, som talade till dem och uppmanade dem att förbli i Guds nåd.” (Apg. 13:43)

Det köttsliga sinnet vill kunna peka på oss själva, vårt böneliv, hur mycket vi fastat, vår lydnad, så att vi ska kunna ta åt oss en liten del av den ära som endast tillhör Gud. Men då har vi inte underordnat oss den rättfärdighet som är ifrån Gud, utan försöker upprätta vår egen rättfärdighet som grund för varför Gud ska svara på böner och välsigna oss. Vi hamnar då ”under förbannelse”. Flödet från Gud stopar. Det kristna livet blir trögt och segt.

Missförstå mig inte; att lyda Gud är väldigt viktigt, men vi kan inte närma oss eller förvänta oss ifrån Gud baserat på vad vi själva har presterat. Vi kommer inför Gud baserat på vad Jesus presterat, och ”alla Guds löften har fått sitt ja och amen i Honom” (2 Kor. 1:20). En känd amerikansk predikant kom med följande påstående: ”Det finns ingen annan synd som stoppar den Helige Andes flöde så effektivt som självrättfärdighet – inte ens otukt eller äktenskaps- brott”. Det verkar som att religiös självrättfärdighet är värre i Guds ögon än någon annan synd, eftersom det så totalt går emot allt vad evangeliet handlar om. Förmodligen var det därför Jesus konfronterade denna synd mer än någon annan när han tog itu med fariséerna och de skriftlärda – dåtidens religiösa elit.

Regera i liv – genom rättfärdighetens gåva

Paulus, som enligt lagens standard, levt ett mycket heligt liv jämfört med de flesta andra människor säger att han räknar alla dessa goda laggärningar som ”avskräde” för att han ska ”vinna Kristus och bli funnen i Honom, inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron” (Fil. 3:8-9).

Notera sedan nästa vers: ”DÅ känner jag Kristus och kraften från Hans uppståndelse”…(Fil. 3:10).

Kristi uppståndelsekraft, välsignelser, under, mirakler, favör, gemenskap med Gud etc. flödar när vi förtröstar på Jesu rättfärdighet istället för vår egen. När vi ser Guds nåd så ser Han vår tro. En känd lovsång vi sjöng mycket i Sverige på 90-talet innehåller orden ”Endast av nåd kan vi komma”. Allt annat än förtröstan på Guds nåd är en återvändsgränd.

Hur får jag seger över depression? Finansiella svårigheter? Sjukdom? Synd? Paulus ger oss receptet i Romarbrevet 5:17:

”Ty om en endas (Adams) fall gjorde att döden fick herravälde genom denne ende, hur mycket mer skall då inte de som TAR EMOT den överflödande nåden och rättfärdighetens gåva REGERA I LIV genom denne ende, Jesus Kristus.”

Seger kommer till oss när vi ständigt TAR EMOT, ständigt drar ifrån Guds ändlösa ocean av nåd och Jesu egen rättfärdighet som är en gåva och absolut inte har något att göra med hur vi presterat den gångna veckan! Det krävs tro för att kunna tro att vi är rättfärdiga av nåd genom tro – särskilt i de stunder vi misslyckats. Därför behöver vi ständigt ta emot rättfärdighetens gåva! Gör vi detta så kommer det i sin tur leda till att vi ”regerar i liv” över negativa omständigheter, synd och sjukdom.

Helgelse är viktigt, men om vår seger eller vårt bönesvar vore beroende av vår egen helighet skulle vi aldrig kunna få något från Gud. Oavsett hur heliga vi anser oss vara jämfört med andra människor kan vi aldrig i oss själva nå upp till Guds perfekta standard. Det var just därför som Gud sände Jesus! Han blev gjord till synd så att vi i Honom skulle bli gjorda till Guds rättfärdighet (2 Kor. 5:21).

Ger nåden en licens att synda?

Någon kanske säger: ”Detta är ett farligt budskap. Folk kanske kommer att använda detta som en licens för att synda.” Jag vill svara med ett citat från Charles Spurgeon:

”Ingen doktrin är så kalkylerad att bevara en människa från synd som doktrinen om Guds nåd. De som kallar den en ”doktrin som ger folk licens att synda” har inte förstått något om den. Stackars okunniga varelser. Deras egna meningslösa undervisning är den mest fåfängliga under himlen”. (Charles Spurgeon)

Nej, Guds nåd ger oss inte licens att synda – människor är redan bra på att synda vare sig de fått en licens eller inte. Tvärtom: samma nåd som frälser oss och ger oss tillträde till Gud och Hans välsignelser, fostrar oss också till att leva ett liv som behagar Honom (Tit. 2:11-14).

Evangeliets konsekvenser

När vi etablerats i Guds egen rättfärdighet vänder detta upp och ner på allt vad gärningsbaserad prestationsreligion heter:

– Vi närmar oss inte Gud baserat på vad vi har gjort, utan på grund av vad Jesus har gjort (Rom. 5:2).

– Vi lyder inte Gud för att bli välsignade – vi lyder Gud för att vi i Kristus redan är välsignade (Ef. 1:3).

– Vi ber inte för att få seger – vi ber ifrån en position av seger (Ef. 2:6).

– Vi lever ett helgat liv – inte för att bli älskade eller accepterade av Gud, utan för att vi genom Jesus försoningsverk redan är älskade och accepterade av Gud (2 Kor. 5:21, Heb. 10:10, 14).

Kort sagt: Evangeliet, uppenbarelsen om rättfärdighet från Gud, ger oss ett helt nytt sätt att leva.