Återupptäck BÖNENS KRAFT

Jesu chockerande ord – hycklare älskar att be– kan hjälpa troende upptäcka ett meningsrikt och kraftfullt nytt böneliv.

Jesu första ord om bön är minst sagt häpnadsväckande, Hycklare älskar att be. Någon kanske undrar, men vad kan vara ett större tecken på engagemang och andlig glöd än just bön? Alla religioner anser bön vara av avgörande betydelse, och för kristna är det ett privilegium att kommunicera med Gud genom Jesus. Ändå varnar Jesus för att bön kan vara hyckleri. Han sa ordagrant: Och när ni ber ska ni inte vara som hycklarna, som älskar att stå och be, Matteus 6:5. Jesus framhäver två negativa egenskaper i denna sorts bön:

    •Hycklare upprepar samma böneord om och om igen.

   •Hycklare menar att långa böner är bättre än korta.

 Många kristna upplever sina böner som otillräckliga och beundrar dem, som hävdar att de är bönkrigare och förebedjare. För ett antal år sedan deltog jag i ett veckobönemöte där en av pastorerna bad högt i nästan en timme. Självklart när han var färdig, kände andra att deras böner inte skulle åstadkomma mycket, och mötet slutade snabbt. Jesus förklarar hyckleriets frestelse; att de kan ses av människor.Tydligen är frestelsen särskilt farlig i offentlig bön. Jesus bad själv offentligt, men här tar han upp en subtil inställning av stolthet. Bön kan bli en “idol”, ett“botemedel”, en mänsklig prestation, som får oss att se andliga ut. Jesus lärde att bön inte är ett verktyg för självupphöjelse, eller en religiös aktivitet som bevisar andlighet. Långa böner är inte bättre än korta, och många ord är inte bättre än få. Detta skaver mot den rådande tanken i alla religioner, men Jesus förklarar varför:

För er Far vet vad ni behöver innan ni ber honom om det, Matteus 6:8

Här är en insikt; våra böner förändrar inte Gud, och får inte heller Gud att komma igång med ett bönesvar. Han vet vad vi behöver, för “Hans gudomliga makt har skänkt oss allt vi behöver för liv och gudsfruktan genom kunskapen om honom som har kallat oss med sin härlighet och godhet”, 2 Petrus 1: 3.

Vissa kanske undrar: “Peter, om vi redan har allt i Kristus, varför ska vi ens be?”Jag kommer till det, men låt oss först gräva lite djupare i detta att bön inte handlar om att få Gud att ge oss saker, men att ta emot det Han redan har givit.

 När vi ber frälsningsbönen, ber vi inte att Gud ska åstadkomma frälsning just i det ögonblicket, snarare tror vi i vårt hjärta att Kristus lever och bekänner med vår mun att Jesus är Herre. ì  Vi tar helt enkelt emot den gåva Gud har givit till världen genom Kristus, och den Helige Ande ger ett inre vittnesbörd att vi är Guds barn. Gäller detta endast frälsningsbönen? Nej, vi läser: Liksom ni tog emot Kristus Jesus som Herren, så lev i honom, Kolosserbrevet 2: 6. Det sätt vi tog emot Kristus är vägen framåt på alla områden. Detta förändrar våra böner:

   1.Vi ber inte Gud att göra vad Han redan har gjort.

  2.Vi ber inte Gud att göra vad Han har gett oss kraft att göra.

 Mitt böneliv

Böner som “Gud skaka vårt land”, “Gud rör vår stad”, eller “Gud uppenbara din härlighet”, blir irrelevanta när vi upptäcker att Gud har gett oss – de troende –den Helige Andes kraft att skaka länder och städer. Gud uppenbarade sin härlighet när han sände Jesus Kristus, full av härlighet. I stället för att be Gud att sända härlighet och välsignelser, fokuserar vi på den ENDE som Gud har sänt, för i Honom finns allt himlen har att erbjuda.

 Mitt böneliv handlar inte om vad Gud ska göra för mig, utan om att låta Gud korrigera, anpassa och synkronisera mina tankar med Hans. Mitt sinne kan ha blivit negativt genom motstridiga röster, som säger att jag är makt-lös och hjälplös. Bön tydliggör att jag, utan Kristus, är otillräcklig, men verkligheten är att Kristus är i mig, att jag kan göra allt genom Honom som styrker mig. Mina böner blir ett tacksamt erkännande av Jesu fullbordade verk, inte ett försök att bombardera himmelens tronrum för att få Gud att göra något.

På våra kampanjer skulle jag lätt kunna bli överväldigad av alla behov, vilket i sin tur skulle få mig att tigga och be Gud att hela och frälsa. Sådana böner låter andliga, men i verkligheten motsätter de sig evangeliet. Med mitt sinne i linje med Guds vilja ber jag: Fader, i Jesu namn tackar jag dig för att jag har all välsignelse och smörjelse jag behöver. Tack för att ditt liv flödar ut genom mig för att hjälpa andra.

 Jag jämför bön med mitt förhållande med Taina. Vi lever livet tillsammans och kommunicerar under dagen. Föreställ dig stressen om vi skulle försöka pressa in all vår gemenskap på 30 minuter sent på kvällen. Precis innan vi lägger oss skulle jag komma med en massa förfrågningar och skynda igenom allt vad jag har att säga samtidigt som jag försöker att lyssna på henne. Det vore högst onaturligt. Bön är kontinuerlig kommunikation,lika naturlig som att andas. Visst finns tider när man behöver lyssna och tala extra med Gud, men kommunikationen i sig är aldrig avbruten – bön utan uppehåll.

Att be som Abraham?

Hur är det då med förbönstjänst? Tyvärr är förbön(eng. Intercession) ett av de mest missförstådda orden i Bibeln, vilket ibland resulterar i groteska bönestilar, då uppriktiga troende försöker efterlikna de böner som finns i Gamla Testamentet snarare än de i Apostlagärningarna och i breven, som skrivits av Johannes, Paulus och Petrus.

 Ta det kända böneexemplet när Abraham frågade Gud om det fanns 50 rättfärdiga; skulle Gud då rädda staden? Abraham fortsatte; Vad händer om det finns 40, 30 eller bara 10 rättfärdiga? Varje gång försäkrade Gud att Han i så fall skulle skona staden, och ändå blev den förstörd. Jämför nu Abrahams bön med Jesus Kristus, som förhandlade om världens frälsning, inte på grundval om det fanns femtio eller tio rättfärdiga, utan snarare om det inte fanns en rättfärdig, nej, inte en enda. Visst kan vi hämta vissa lärdomar från Abrahams förbön, men vi bör inse att han inte fick bönesvar, staden räddades inte, men där Abraham misslyckades, lyckades Jesus. Idag står vårt hopp inte till vår förmåga att be som Abraham, utan till Kristi seger.

Jesus och 2:a Krönikeboken 7:14

I 2:a Krönikeboken 7:14 ber kung Salomo Gud att bli hörd ifrån himlen, att hela landet och att förlåta folkets synder.
Bönen har tre förutsättningar: folket måste ödmjuka sig, söka Guds ansikte och vända sig från sina onda vägar. Inte heller denna bön gav de resultat som Salomo önskade; en kort tid senare blev Israels folk förda i fångenskap. Här är goda nyheter för oss; Salomos bön är besvarad i Kristus:

     1.Gud blev hörd från himlen då han sände Jesus.

     2. Läkedom för länder och individer är nu tillgänglig i Kristus.

     3.All förlåtelse för synd har kommit världen till del genom Jesu blod.

Bönen i 2:a Krönikeboken 7:14 är alltså besvarad. Hör mig alla ”bönekrigare”; Gud behöver inte skicka något mer, för när Gud skickade Jesus Kristus skickade han allt som himlen hade att erbjuda. Allt prat om att himlen är stängd och måste öppnas av våra böner eller vårt givande är föråldrat; den tankegången tillhör tiden före Kristi uppståndelse. Om himlen verkar stängd beror det på att våra sinnen är förmörkade, vi har ännu inte upptäckt sanningen. Här har många missat det. Vi hör ständiga upp-rop till bön baserad på 2:a Krönikeboken 7:14, som om vi genom våra försök skulle kunna uppnå vad Salomo och Israel inte kunde. Så fåfängt!  

Det finns en tendens hos många kristna, att oavsett vilken negativ händelse som inträffar, så är deras första tanke att här krävs det mera bön. Om det sker en terror-attack, om moralen är förfallen, om det sker brottslighet, eller om kyrkor läggs ner, uppmanas vi att bedja mer. Vi tror att vi gör något stort genom att bedja för Migrations-verket, för skolor, för invandrare, för Mellanöstern, osv. Jovisst, bön är ett ovärderligt verktyg, men den kan även bli ett självändamål. Ett bättre gensvar på problem vore att vi ber Gud hjälpa oss att få ut evangeliet mer effektivt.

Bön ersätter inte evangeliet, men i bön blir vi medvetna om att vi har undfått kraft att förändra vår omgivning. Bön är en enorm styrkekälla, men den förändrar inte nationer eller städer – evangeliet gör det. Det finns ett populärt uttryck, “bön förändrar landet”, men det är bättre att säga att bön förändrar oss och sedan förändrar vi landet.

 Böner som “Gud smörj mig, välsigna mig och fyll mig”låter andliga, men vad vi behöver är en bönerevolution där vi upptäcker vad skrifterna säger, att vi har en smörjelse från den Helige, vi har blivit välsignade med all välsignelse, och vi är fyllda av Guds fullhet.Paulus bad för Efesierna att deras hjärtas ögon skulle öppnas för att se sitt andliga arvs rikedomar. Problemet var inte att de inte hade andliga rikedomar, utan att de inte såg vad de hade.

 Be frimodigt

Så varför behöver vi be, eftersom vi redan har allt vi behöver i Kristus? Jag har redan talat om huvudsyftet med bön; genom gemenskap med vår himmelske far synkroniseras våra tankar och idéer med Guds. Sedan har vi det enorma privilegiet att tala om våra önskningar inför Gud; att “komma frimodigt inför nådens tron.”När vi ber Gud om hjälp eller visdom, ber vi denna bön utifrån en position där vi redan har det vi ber om. Det är omöjligt att ta emot någonting från Gud, om inte Gud redan har gett det. Ingen bön kan få Gud att göra något som inte redan ingår i Kristus. När jag ber Gud om hjälp, vägledning och visdom, gör jag det med full tillförsikt. Om jag säger till någon: “du får min bil när du än vill”. När då personen ber mig om bilnycklarna är det inte ifrån en position av tiggeri, utan han bara ber om det som han redan vet är givet. Utan denna tillförsikt skulle vi alltid undra om Gud vill ge något eller inte. Nu har vi i stället privilegiet att bedja frimodigt.                                                                          

 Det är dags att bryta sig ut ifrån tiggande böner, och gå in i den typ av bön där våra tankar blir synkroniserade med Guds, där vi ser oss själva såsom Gud ser på oss, och som ett resultat blir vi styrkta att leva i seger och gå ut i den kraft vi har, för att förändra vår värld.