Bördan

Bördan

Adoración-a-Jesús

1973 flyttade jag från Solberga i Småland till Zion Bible Institute i Rhode Island, USA, med ett syfte i sinnet – att lära mig engelska flytande. Jag behövde engelska för att kunna nå ut internationellt med evangeliet. Gud hade gett mig en börda och jag behövde vara förberedd.

Zion Bible Institute var olikt allt jag hade upplevt i Sverige. Det var en väldigt strikt institution med många regler. Mina utsvängda jeans och håret som täckte öronen var allvarliga ”synder”. Idag skrattar vi åt dåtida syndakataloger, men på 70-talet, i det sammanhang jag hade landat, var sådant gravt allvarligt. Här mättes hårlängden med linjal (på riktigt).

Ett år senare kastade jag mig in i evangeliskt arbete i Kanada. Min första kampanj var i Toronto och varade i tre veckor, och det blev början på en 16 års period, då det främsta fokuset var evangelisation i Kanada, från British Columbia till Newfoundland, och utöver världen. Jag besökte varenda större stad i Kanada med mötesserier som varade mellan en till sex veckor.

Kallelserna sinade aldrig på grund av att människor blev frälsta. Under denna period hade jag också en hel del kampanjer inom pingströrelsen i Sverige, ifrån Filadelfia i Stockholm till en rad städer ifrån Luleå till Malmö.

Bördan har alltid handlat om hur vi kan nå dem som inte känner Jesus Kristus. Jag balanserade ofta som på en spänd lina mellan religiösa traditioner i de sammanhang jag besökte och övertygelsen att vi måste lägga av en massa religiösa påfund, som driver människor bort ifrån Gud. Naturligtvis ville jag inte stöta mig med andra kristna, så i Amerika var det bara att lägga av med utsvängda jeans och att klippa håret, om det nu skulle hjälpa mig att mobilisera troende att nå ut med evangelium.

Detta har varit min praxis, att predika Kristus, medan jag följer mänskliga traditioner eller kastar dem åt sidan, beroende på vilket som bäst gagnar evangeliet.

 Bördan för katoliker

Under slutet av 1970-talet blev det många kampanjer i de fransk-talande delarna av Kanada där nästan alla är romerska katoliker. Välmenande pingstvänner förebrådde mig för att jag inte predikade emot den romersk-katolska kyrkan. Tanken att RKK är ”den stora skökan” i Uppenbarelseboken var allmänt rådande bland kanadensiska pingstvänner vid den tiden. Jag trodde inte på dessa idéer, och gör det fortfarande inte, men ser stora skökan som varje religiöst system som motsätter sig evangelium om frälsning i Kristus.

Min erfarenhet är att romerska katoliker har en stor längtan efter att känna Kristus. I mars, 1978 fick jag bedja till frälsning med fler än 1000 personer i Edmunston, New Brunswick, en fransktalande stad där det vid den tiden inte fanns någon evangelikal församling. Omedelbart efter kampanjen grundades en pingst-församling, den första av många församlingar som startades i fransktalande Kanada.

Bördan tillåter mig inte att fokusera på petitesser när jag förmedlar evangelium till människor med en annan religiös uppfattning. Istället tror jag att när man upptäcker fullheten i Kristus kommer annat att ramla av allt eftersom.

 Lester Sumralls ord

För många år sedan, efter en dag tillsammans med Lester Sumrall i South Bend, Indiana, utbrast han plötsligt: ”Du är i ett förbund med Gud. Andra kan vara i tjänst eller inte, de väljer som de vill. En del ändrar inriktning, under en tid i livet tror de en sak och några år senare tror de något annat. Du kan inte det, för Gud släpper dig inte”. Jag förstod inte riktigt vad de orden innebar, men de påverkade mig djupt. Kanske var det bördan som Lester Sumrall beskrev.

Den stora orättvisan, att många har hört evangeliet om och om igen medan andra inte har fått höra det en gång, är en del av min världsbild. Jesus bad oss att lyfta blicken till det mogna skördefältet. Jag gjorde det som tonåring, och jag har inte kunnat eller velat släppa den blicken. Detta är min börda – en lätt börda precis som Jesus sa – men den lämnar inte.

Min första kampanj i Indien var 1980. Efter 36 kampanjer i detta enorma land fick jag inreseförbud 1998. Enligt myndigheterna hade jag gjort något kriminellt; massomvändelse. 2006 var jag tillbaka i Indien, och ETAL höll en rad kampanjer där, men förra året blev jag åter utvisad, och nu var förklaringen att jag är en säkerhetsrisk. Det blir säkert Indien igen. De senaste sex månaderna har jag fått fler inbjudningar till Indien än någonsin. Oavsett om motstånd kommer ifrån kristet håll eller myndigheter som i Indien, upplever jag naturligtvis smutskastning, orättvisa anklagelser och personangrepp som otäcka, men på insidan finns bördan, och den driver mig att fortsätta.

 Börda för muslimer

I efterdyningarna av terroristattacken i New York City, den 11:e september 2001, såg jag en möjlighet att nå muslimer och resultatet blev en inbjudan att tala i en kanadensisk moské. Sorgligt nog, men tyvärr inte oväntat, gick kristna till attack. Hade jag kompromissat? Hur kunde jag gå in i en ohelig byggnad – en moské? De profana tidningarna förstod och skrev positivt; det var de kristna jag fick problem med.

Jag får ofta frågor om hur vi når muslimer. Predikar jag verkligen evangeliet eller är det ett urvattnat budskap? Många tycks tro att konfrontativ evangelisation, där man hädar Allah och Mohammed, är den rätta vägen. Att häda andra människors religion är, för mig, varken i linje med Guds ande eller gott uppförande. Bibeln lär oss att visa respekt (1 Petr 2:17), och att vara vänlig mot alla (2 Tim 2:23-24). De som tror att man vinner människor till Kristus genom att attackera deras religion har gång på gång visats ha fel.

Huruvida muslimer ock kristna har samme Gud är livligt om-stritt. Man frågar, ”är Allah Gud?”. Här avslöjar en del kristna sin okunnighet – själva frågeställningen är fel. Tveklöst har kristna och muslimer inte samma gudssyn.

Många tycks dock inte veta att miljoner kristna araber ber till Allah varje dag. Bibeln översattes till arabiska på 800-talet, den så kallade Sinai Codex Arabicus, många århundraden innan vi hade en Bibel på de nordiska språken, och, ordet som användes för Gud i denna tidiga översättning var Allah. Jag har predikat i arabiska kristna församlingar och när min engelska Bibel säger ”Gud”, så säger min arabiska tolk ”Allah”.

 Inte samma syn på Gud

Detta handlar alltså inte om huruvida muslimer och kristna har samma syn på Gud – det har vi inte. Det finns en enorm skillnad. Ordet Allah däremot handlar om språk. På svenska använder vi det germanska ordet Gud, på arabiska (och många andra språk) är det Allah – både för kristna och muslimer.

Sättet vi ser på Gud varierar mellan religioner, också inom kristendomen. Judarna har en sak gemensamt med en av Amerikas pingströrelser, den så kallade “Jesus only-rörelsen” – de tror inte på treenigheten. Judarnas syn på Gud är alltså annorlunda än den traditionella kristna synen, men vi menar ändå att det är samme Gud. En fundamentalistisk baptistpredikant har ofta en gudsbild som skiljer sig från Hollywood. Ska vi sluta använda ordet Gud helt och hållet, eftersom en del människor menar något annat än vi gör när de säger ”Gud”?

Varför bråka om detta? Därför att jag har en börda för muslimer (se boken, Mina muslimska vänner). Vi tjänar inte Kristus genom att häda andra religioner. När vi säger att Allah inte betyder Gud, hädar vi inte endast muslimer, vi hädar miljoner kristnakristna araber, kristna haussa i Västafrika och kristna indonesiereftersom det enda ord för Gud som de någonsin har känt till är Allah.

När jag skriver på detta sätt, finns det kanske några få som kommer att sluta stödja ETAL. Andra föreslår, åtminstone i Amerika, att vi ska bomba arabvärlden, att muslimer är hopplöst förlorade, och aldrig kommer att finna fräls-ning. ETAL behöver självklart ha kvar varje understödjare, men framför allt följer jag bördan. Bördan – att vinna människor till Kristus – tillåter mig inte att häda muslimer, eller syssla med dumma uttalanden, även om dessa uttalanden kliar vissa kristna i öronen.

 Börda på grund av nådesbudskapet

År 2002, hörde jag Jesus tala i min ande: ”Peter, du känner mig inte så bra som du tror. Om du är villig ska jag visa dig mer av vem jag är”. Mitt svar blev ’ja’, och det blev startpunkten på en djupare förståelse av Guds kärlek och nåd. Steg för steg såg jag mer av Kristi fullbordade verk, att evangeliet var ännu större än jag hade trott. Ju mer jag upptäckte, desto mer intensiv blev bördan att ge detta evangelium till kristna och till miljontals utanför kyrkan.

Först insåg jag inte att det skulle bli motstånd. Varför skulle någon vilja balansera nådens budskap med lagen, eller balansera kärlekens budskap med fruktan?

Det tog inte lång tid tills jag förstod hur fel jag hade. Evangeliet om Guds nåd orsakade ju stridigheter för 2000 år sedan och detta har inte förändrats. En del kommer med anklagelser; ”nådesförkunnelsen leder till synd”, eller ”nådesbudskapet är en ursäkt för synd”. Motiv ifrågasätts.

Skandinavien är vid ett vägskäl. På den ena sidan har vi evangeliet om Guds nåd, och på andra sidan finns en kristendom av egna prestationer. Bördan tillåter mig inte att hålla tyst. Jag måste tala om att frälsningen är 100% i Kristus.

 Börda för Israel

Varför startade vi Fredens Väg för elva år sedan? Jo, bördan för Israel! Paulus skrev; ”Mitt hjärtas önskan och min bön till Gud för dem (Israel]) är att de ska bli frälsta”, (Rom 10:1). Miljoner kristna turister besöker Israel årligen med dopförättningar i Jordan-floden och konferenser på turisthotell, alltmedan judar och araber lever utan evangelium. Detta är ett stort bekymmer, och Fredens Väg finns, som en del i ETAL, för att hjälpa de som arbetar med evangelium i Israel.

 Bördan får mig att ta till orda

Varför tar jag till orda angående drevet ifrån vissa håll att influera skandinavisk kristendom in i den Romersk Katolska Kyrkan? En del säger, “Peter, ägna dig åt evangelium och kampanjer, men gör inga uttalanden”. I alla tider har det varit så att de som borde sagt något är tysta. David borde inte ha gått emot Goliat, det var ju kung Sauls jobb. Eller kanske Davids äldre bröder borde ha ställt upp. Fiskarpojkarna från Betsaida, Petrus, Andreas och Filippus, borde ha hållit tyst. Det var ju de religiösa ledarna som borde ha erkänt Jesus Kristus. Jag skrev så här i en notis för någon månad sedan.

“Jag är inte anti-katolik, men jag är anti-arrogans. När jag träffar en katolik med en levande tro på Jesus Kristus har jag inget behov av att försöka omvända denne att bli baptist, pingstvän eller lutheran. Nej, alla behöver vi upptäcka mer av Kristus; katoliker, lutheraner och frikyrkliga.”

“Arrogans har jag problem med. Min barndoms kristendom inne-höll mycket gott, men också arrogans; vi var frälsta och vi var säkra på att inte många andra var det. Vi var bedjare, om väckelsen skulle komma var vi Guds bästa chans att få något gjort i Sverige. En del gamla pingstvänner såg sig själva som den “levande Gudens församling”, medan samfunden var korporationer. I vissa karismatiska sammanhang blev det arrogans på multivitaminer; vi hade de rätta böneformlerna, vi var de helöverlåtna, vi skulle inta landet, vi hade de rätta helande- och befrielse-teknikerna. I ett sådant sammanhang är det lätt att, medvetet eller omedvetet, se ner på andra”.

“Romersk Katolska Kyrkan som institution (ofta inte katoliker) är arrogans på steroider. Enligt officiella doktriner är kristna utanför RKK något sorts B-lag med en reducerad frälsning – den fulla frälsningen finns endast i RKK”.

“Det är många som borde ha uttalat sig kraftigt, men de tycks uppleva det mer politiskt korrekt att vara tysta. Man väntar kanske på rätta ögonblicket att säga något, men det tycks aldrig komma”.

 Bördan – varje dag

Varje dag bär jag bördan för ETALs bibelskolor i Indonesien och i Afrika, för kristen media, för de fler än 360 000 ledare som har deltagit i våra ledarseminarier, och för de möjligheter som Gud har gett mig att nå nationer med evangeliet. Herrens börda är inte tung. Jag tror att om jag ville kasta av mig den, skulle jag kunna det; för Gud tvingar inte sin börda på någon.

För ett antal år sedan, då jag var mitt uppe i några veckor med personliga attacker från kristen media i Sverige, fick jag en in-bjudan att träffa presidenten i landet Guyana. Han är hindu. Jag har träffat många dignitärer under åren, men jag kommer aldrig att glömma just detta tillfälle, då jag gick längs den långa korridoren fram till presidentens kontor. Kontrasten slog mig och berörde mig på ett märkligt sätt, för just dagen innan hade jag fått ta del av en nyhets-artikel där en svensk kristen ledare hade uttalat sig att min tjänst som predikant var avslutad. Det slog mig som ironiskt att här var jag, som ansågs värdelös av en religiös ledare, på väg att dela evangeliet med en president som är hindu. Det var som att Gud sa; “Jag bestämmer vem jag använder och ingen annan.”

 Vilken börda driver ’kristna’ journalister?

Ibland undrar jag vilken börda vissa kristna journa-lister har. Är det evangelium de brinner för? Vet de hur det är att ha en börda för bibelskolor, tv-station i muslimvärlden, församlingsplantering, kampanjer, att nå nationerna för Kristus? Jag är inte säker. Bara Gud känner hjärtat. Allt jag kan göra är att lyssna till vad som sägs och skrivs, för vad hjärtat är fullt av det talar munnen.

Jag har aldrig offentligt kritiserat profana journalister; det är ett fåtal kristna journalister i Sverige som jag ifrågasätter. Jag tror att det är sant att jag har haft möjlighet att be med fler människor till frälsning och predikat för fler människor än någon svensk predikant. Och jag är den förste att säga att det är 100% Guds nåd, och jag är tacksam till Gud för vad Han har gjort igenom alla som stöder ETAL. Trots vad vi sett och upplevt har en del kristna journalister inte några frågor angående evangeliet. Tragiskt.

 Gud, ge mig 30 år till

Som 18-åring, med långt hår och utsvängda jeans, hade jag en börda att alla oavsett religion skulle få en möjlighet att höra evangeliet. Efter 40 år som predikant finns bördan kvar. Jag hoppas att jag har 30 år kvar med full styrka. Här är min bön för de åren.

Gud hjälp mig att vara som Paulus, som behöll sitt fokus och inte lät sig distraheras av de som motarbetade evangeliet och gjorde personangrepp. Gud hjälp mig att alltid betänka att framgång inte består i pengar eller ära från människor, utan i att ge evangeliet till de som aldrig har hört, att inte bygga på någon annan mans grund, utan att de som aldrig har hört ska få se Guds frälsning. Gud hjälp mig att inte bry mig om något annat än att fullborda mitt lopp, att ge mitt vittnesbörd till nådens evangelium.

Artiklar Nyheter

One comment

  1. Benny says:

    Tack för de vittnesbördet Peter.
    Tänk om vi alla kristna bar denna börda och nöd för de ofrälsta och de onådda, men vad skulle de då bli med kyrkopolitiken, hur viktig vore då frågan om broder si och så, vem som gjort ditt och datt, vem som ska leda landets väckelse osv.
    Då skulle nog det centrala fokuset handla om Jesus, korsfästelsen, uppståndelsen och hans återkomst.

    Tiden är kort, frälsningen är oss nu närmare än då vi kom till tro.

    Låt oss understödjare på Etal göra en överenskommelse bön om att det som är viktigt, i Jesu hjärta, ska få röra även oss lekmän på ett djupare sätt, att vi får bli tillgängliga för hans kärlek och nöd för dom sarjade, de som ingen hjälpare har.

    Jag tror vi går in i en ny tid då det kommer att börja skaka ordentligt, det som inte byggs på hälleberget kommer få problem.
    Då gäller det att ha fokus på Kristus och inget annat.

    Petrus talar om en frälsning som finns beredd och ska uppenbaras i den yttersta tiden, en tid då vi kommer behöva lämna livet i den här världen och gå in i hans övernaturliga uppståndelse liv som vi är kallade till.
    Att göra Jesu gärningar kända bland människorna, även större sa Jesus.

    Låt oss lyfta vår blick, ha vårt sinne fäst där ovan, de här livet är ju bara en skugga av det himelska, verkligheten är ju Kristus.
    Allt vad vi är, all vår identitet är ju i Kristus Jesus.
    Det är inte tid att backa nu eller vara avvaktande utan nu backar vi upp Peter och flyttar vi fram våra positioner med Jesus, och sprider hans kunskaps väldoft.
    /Benny

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *